När jag flyttar någonstans och bosätter mig stadigt, och gör ST och hela den där baletten, då ska det jävlarimig vara på ett vackert ställe.
Jag är i Smålandsstenar och den här orten, alltså, det enda den någonsin tillfört mig är väl ett roligt postnummer. Jag hade en hyfsat lycklig uppväxt, men det som var bra (familjen vissa andra människor biblioteket vinbärsbuskarna) hade funnits i Trollhättan eller Karlskrona också. Den här orten, den är en historielös fläck med ful dialekt och ett villaområde där man får gå och gå för att ens komma till en murrig granskog.
Jag begär inte storstad, jag nöjer mig med en spellokal för riksteatern och ett stort bibliotek och en Folkets bio, men om jag nu inte får spårvagn och opera så ska det i alla fall vara vackert. Det begär jag. Hör mig, framtida jag.
Att vara i Smålandsstenar för övrigt är att inte tentaplugga så mycket som jag borde, för jag kommer in i någon sorts apatisk rytm, utöver all tid som går till julmat och syskonbarn och besök av mannen i mitt liv.
Igår gick jag hörlurspromenad och kom till min gamla mellanstadieskola, och jag rekommenderar kombinationen att gunga högt högt i mörkret och lyssna på Peter Brodericks "Below it", och då menar jag särskilt slutet. Det var en sådan stund där allt det sköra är värt sig för att få känna så svindelmycket.
Dessutom, hur rörelsen att ta fart sitter stadigt i kroppen.
1 kommentar:
Jag har visserligen inte varit i just Smålandsstenar, men småländska överhuvudtaget är ju en av de allra bästa dialekterna! Jag var alltid så avundsjuk på alla släktingar som fick prata så, arg för att jag var tvungen att prata så rikssvenskt.
Skicka en kommentar