Man är på Wikdag och man ser en skrivaruppläsning och man ler lite åt Bruno K-gesterna och Dikterna, och man tänker att man nog har vuxit ifrån det där och blivit fylld av latin och handläggningsmallar i stället. Poesi, liksom. Är inte det lite krystat och fånigt och tonårslängtigt?
Men så sitter man där och dricker te och pratar om Werner Aspenström, och sen går man hem och googlar Yeats, och dagen därpå kommer man på sig själv med att sätta sig och skriva dikt, och inte ens under en föreläsningstimme, och sedan fullborda det hela med att krypa upp i en av stadsbibliotekets bruna fåtöljer och läsa Aspenströms förord till en samlingsvolym, där han resonerar om sin poetik. (Poetik!)
Jag blir fortfarande förvånad, det är ju lite roligt av mig. Fortfarande tror någon del av mig att det här med poesi, det var ju ett jävla koketterande, och du vill bara verka intellektuell.
Endogen poesilust. Det kanske finns en diagnoskod för det. Eller så är det bara helt normalt och faktiskt ganska trivsamt.
(Jag lånade Tamara Bachs senaste ungdomsroman också. Förstås. Men i alla fall!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar