This spring has been the weirdest one

Och helt plötsligt läser man gamla texter, från en gammal tid, och så kommer Frou Frou i spellistan och våren för fyra år sedan, den jag var då, hudlös och sprang med huvudet rakt in i väggen och kraschade utav bara helvete. Allt är ju en sinekur jämförelsevis.

Jag står om nätterna på kullarna
och gråter tyst mot himlen

och

Varje morgon väver jag mig samman
men mellan varpen och inslaget bildas
en saknad
och det drar så kallt genom

Jag vaknar kanske en timme innan väckarklockan med kroppen full av trötthet, och jag kanske läser dikter om döden, och jag kanske känner att jag kan göra mig själv väldigt illa, men värre har det varit.

Våren, alltså. Springa rätt in i solljuset och krascha utav bara helvete. Det är ju ett jävla sätt men man känner att man lever, det är bra, åtminstone.

Och idag band jag en maskroskrans till mig själv, bara för att de fanns där, för att jag kunde göra det, och för att händerna var glada i att plocka och böja.