idag har vi döpt vår unge. I Faderns, Sonens och Den helige andes namn.
Det var väldigt fint, jag blev alldeles varm och glad. Vi sjöng I denna ljuva sommartid, och sedan gick vi ut i julisolen och hällde ut dopvattnet över min mormorsmors grav. Hon föddes 27 mars 1873; precis 140 år före Estrid.
Estrid sov först, blev sedan tittig och förundrad, och sen blev hon ledsen, men på det stora hela gick allt bra.
Vi åkte hem och åt jordgubbstårta och Estrid fick fina doppresenter. Därefter upplöstes firandet i fisketur, promenad respektive amning.
Att vara tacksam för detta barn, detta liv. Att få en plats och ord för det. Att döpa min dotter i den dopklänning min mamma sytt. Att få ge min dotter dessa band bakåt.
Gå ut min själ, och dig vid. Allt detta.
1 kommentar:
Vad fint det låter! Nästan så jag också får lust att döpa (fast vi inte ska).
Skicka en kommentar