Ja, gör det. Kräv din rätt i vården. Gå in till den du ska träffa, en läkare till exempel, och kräv att ni går till botten med ditt problem. Börja samtalet med det, så vet hen var du står. Att du inte är en sån som låter sig hunsas med. Berätta om ditt problem. Berätta vad du vill göra för undersökningar och vilka prover du tycker ska tas.
Om läkaren säger att det inte är rimliga prover att ta, eller att den sortens prover inte ens finns, eller att hen vill att du ska prova med en behandling baserat på det du berättar och det som syns vid en undersökning, lyssna inte. Man vet ju hur de är. De vill hålla allt vettigt ifrån dig. De undersökningar du vill ha finns alldeles säkert, och är det du behöver, och det är enbart för att jävlas som läkaren inte vill låta dig göra dem.
Om läkaren envisas, förklara att du vill träffa en specialist. Lyssna inte när läkaren försöker förklara att en specialist, om denne inte avvisar remissen, kommer att föreslå samma åtgärder som den läkare du pratar med. Man vet ju att de inte kan något på vårdcentralen i alla fall, du går bara dit för att du är tvungen. (Säg gärna det till läkaren, så att hen vet.)
Och när du inte får någon remiss till en specialist heller, förklara att du är mycket missnöjd och tacka nej till den behandling och den utredning som erbjuds.
Bonus: om detta (i vissa variationer) upprepas två gånger under en eftermiddag, så kan det hända att läkaren går ut och gråter i fikarummet och måste tröstas av någon snäll sköterska. Och det kan de ju gott ha, läkarna. Man vet hur de är. Vill inte alls hjälpa. Sitter och tjuvhåller på de bra undersökningarna.
(Åh, jag borde bli arg istället för ledsen. Men det är lättare sagt än gjort.)
Om läkaren säger att det inte är rimliga prover att ta, eller att den sortens prover inte ens finns, eller att hen vill att du ska prova med en behandling baserat på det du berättar och det som syns vid en undersökning, lyssna inte. Man vet ju hur de är. De vill hålla allt vettigt ifrån dig. De undersökningar du vill ha finns alldeles säkert, och är det du behöver, och det är enbart för att jävlas som läkaren inte vill låta dig göra dem.
Om läkaren envisas, förklara att du vill träffa en specialist. Lyssna inte när läkaren försöker förklara att en specialist, om denne inte avvisar remissen, kommer att föreslå samma åtgärder som den läkare du pratar med. Man vet ju att de inte kan något på vårdcentralen i alla fall, du går bara dit för att du är tvungen. (Säg gärna det till läkaren, så att hen vet.)
Och när du inte får någon remiss till en specialist heller, förklara att du är mycket missnöjd och tacka nej till den behandling och den utredning som erbjuds.
Bonus: om detta (i vissa variationer) upprepas två gånger under en eftermiddag, så kan det hända att läkaren går ut och gråter i fikarummet och måste tröstas av någon snäll sköterska. Och det kan de ju gott ha, läkarna. Man vet hur de är. Vill inte alls hjälpa. Sitter och tjuvhåller på de bra undersökningarna.
(Åh, jag borde bli arg istället för ledsen. Men det är lättare sagt än gjort.)
2 kommentarer:
Hu så orimligt alltså! Jag tänker samtidigt på min farmor som hade en enorm tro på auktoriteter i allmänhet och läkare i synnerhet. Hon fick en cancerdiagnos alldeles för sent och överlevde inte. Och alldeles nyligen har jag två exempel i min närhet på personer som inte hade fått diagnos/behandling om de inte stått på sig jättemycket (varav en cancer som avfärdades med trötthet och nekades vidare undersökningar där personen nära på strök med på kuppen). Vill inte ägna mig åt anekdotisk bevisföring men undrar ändå vad som är bäst/värst. Är det så illa att folk googlar och kräver "för mycket" om det ändå räddar några extra?
Och varför upplever många att de inte blir lyssnade på, tagna på allvar osv? Har detta ökat eller är det bara en känsla och att de som låter hörs väldigt mycket?
Risken med när folk kräver "för mycket", eller nej, för mycket utan citationstecken, är att det blir mindre över till de som faktiskt behöver det. Dels rent resursmässigt (när deras besök drar över en kvart från den bokade tiden är det någon annan som får vänta, när deras prover ska betalas gör det att det finns mindre pengar att göra annat för etc), dels också uppmärksamhetsmässigt. När tillräckligt många kliver in och kräver att man ska gå till botten med deras fotvårtor, laktosöverkänslighet och vaxproppar, så är man (=jag) mindre benägen att lyssna på den som vill att man ska gå till botten med personens trötthet, och som kanske faktiskt har något farligt.
Risken med att lära folk att "du måste stå på dig!", och att patienter börjar sitt läkarsamtal med att deklarera sin misstro och kräva sin rätt, är att många upplever sig dåligt bemötta i onödan. Ingen av de två patienter jag nämner i inlägget blev nöjda. Ingen fick som de ville. Detta trots att mina förslag var enligt skolboken och hade fått full poäng på mina förslag om det varit tentafall.
Skicka en kommentar