Är trettioett år och på riktigt glad över min födelsedagsskärbräda. Handgjord, i ask.
Fick andra saker på födelsedagen också.
Men ändå.
Kristoffer är på sin nya kör, Estrid sover i sängen, jag har ätit morötter och satsumas och mörk choklad och varvat internet. Vilket är vackert så, då hamnar jag här till slut.
På jobbet är jag rätt stressad. Hostar fortfarande lite, har flera saker liggande som jag ska göra, sen, någon gång och når aldrig botten av signeringskorgen. Reagerar med att bli långsammare och skjuta upp saker. Men den här veckan är det varken utbildning eller planeringsdag eller fan och hans moster, och jag ska använda min inläsningstid för att komma ikapp mig.
Barnet, soliga lilla ungen, säger numera "kra!" och menar kram, och kastar sig över en. Pussade idag både Kristoffer och mig på magen. Vill byta kläder hela hela hela tiden. ("Annan!", "panta" (= pantalon = byxa på turkiska), "töija!" kan hon säga, men det är inte alltid så lätt att förstå, ändå.) Vill också läsa "bakka" mest hela tiden.
Kommer för sent hem från jobbet utan att ha blivit klar med någonting (ineffektiviteteten! stressen som gör en långsam och dum) och vill samtidigt ta igen en hel dag ifrån Estrid och bara vara med henne, och fälla mig ner i soffan för att spela dumma saker på födelsedagssurfplattan. Klyvnaden i detta. Ammar och kramar och pratar med Kristoffer och smyger mig sedan in på toaletten med telefonen i handen och är borta fyra minuter. Skäms över att inte alltid prioritera Estrid över allt, skäms över när hon sitter för sig själv och läser pekböcker och är nöjd ( vilket väl är typiskt sjåpig förstagångsförälder, i alla fall). Saknar ungen när hon somnat vid kvart i åtta.
Stickar koftärm, och det har gått en månad sedan jag började, men äsch. Försöker att inte blir stressad av allt jag vill sticka, och allt jag vill sticka till Estrid, försöker att inte bli stressad av att jag fick mer garn i födelsedagspresent. Har ändå om någon vecka eller ett par gjort en kofta i vuxenstorlek, det är nog.
Igår var vi på barnloppis, och Kristoffer skulle iväg på sjungning, och i slutänden to jag mig hem med missnöjt barn i selen och kånkade svettig en påse nya kläder åt henne och en tripptrapp-stol som jag balanserade på cykeln. Kände mig samtidigt stark och kompetent och som en ovuxen person som inte ens har bil. Estrid älskar hur som helst den nya stolen och klättrar upp och ned, upp och ned.
Har förfärligt ont i nacken och får underkänt i ergonomi hela tiden på jobbet och hemma också för den delen. Alldeles för mycket dator platta stickning och dålig hållning i patientmötet. Ska någon gång börja yoga igen men det är alltid senare. Hamnar underst i önskelistan, under "pussa barnet på magen" och "ligga ner och kolla Instagram elva gånger", så långt ner att det inte blir. Sen någon gång yogar jag på vardagsrumsgolvet och det är förjävla stelt men skönt och jag tänker "varför gör jag inte det här oftare?".
Ungefär som när jag skriver det här, alltså. Varför inte oftare?
Ska nu (nu nu!) be Kristoffer byta lösenord åt mig på Facebook och sen kolla skiten en gång i veckan. Ett steg på någon väg. Tänker jag.
Fick andra saker på födelsedagen också.
Men ändå.
Kristoffer är på sin nya kör, Estrid sover i sängen, jag har ätit morötter och satsumas och mörk choklad och varvat internet. Vilket är vackert så, då hamnar jag här till slut.
På jobbet är jag rätt stressad. Hostar fortfarande lite, har flera saker liggande som jag ska göra, sen, någon gång och når aldrig botten av signeringskorgen. Reagerar med att bli långsammare och skjuta upp saker. Men den här veckan är det varken utbildning eller planeringsdag eller fan och hans moster, och jag ska använda min inläsningstid för att komma ikapp mig.
Barnet, soliga lilla ungen, säger numera "kra!" och menar kram, och kastar sig över en. Pussade idag både Kristoffer och mig på magen. Vill byta kläder hela hela hela tiden. ("Annan!", "panta" (= pantalon = byxa på turkiska), "töija!" kan hon säga, men det är inte alltid så lätt att förstå, ändå.) Vill också läsa "bakka" mest hela tiden.
Kommer för sent hem från jobbet utan att ha blivit klar med någonting (ineffektiviteteten! stressen som gör en långsam och dum) och vill samtidigt ta igen en hel dag ifrån Estrid och bara vara med henne, och fälla mig ner i soffan för att spela dumma saker på födelsedagssurfplattan. Klyvnaden i detta. Ammar och kramar och pratar med Kristoffer och smyger mig sedan in på toaletten med telefonen i handen och är borta fyra minuter. Skäms över att inte alltid prioritera Estrid över allt, skäms över när hon sitter för sig själv och läser pekböcker och är nöjd ( vilket väl är typiskt sjåpig förstagångsförälder, i alla fall). Saknar ungen när hon somnat vid kvart i åtta.
Stickar koftärm, och det har gått en månad sedan jag började, men äsch. Försöker att inte blir stressad av allt jag vill sticka, och allt jag vill sticka till Estrid, försöker att inte bli stressad av att jag fick mer garn i födelsedagspresent. Har ändå om någon vecka eller ett par gjort en kofta i vuxenstorlek, det är nog.
Igår var vi på barnloppis, och Kristoffer skulle iväg på sjungning, och i slutänden to jag mig hem med missnöjt barn i selen och kånkade svettig en påse nya kläder åt henne och en tripptrapp-stol som jag balanserade på cykeln. Kände mig samtidigt stark och kompetent och som en ovuxen person som inte ens har bil. Estrid älskar hur som helst den nya stolen och klättrar upp och ned, upp och ned.
Har förfärligt ont i nacken och får underkänt i ergonomi hela tiden på jobbet och hemma också för den delen. Alldeles för mycket dator platta stickning och dålig hållning i patientmötet. Ska någon gång börja yoga igen men det är alltid senare. Hamnar underst i önskelistan, under "pussa barnet på magen" och "ligga ner och kolla Instagram elva gånger", så långt ner att det inte blir. Sen någon gång yogar jag på vardagsrumsgolvet och det är förjävla stelt men skönt och jag tänker "varför gör jag inte det här oftare?".
Ungefär som när jag skriver det här, alltså. Varför inte oftare?
Ska nu (nu nu!) be Kristoffer byta lösenord åt mig på Facebook och sen kolla skiten en gång i veckan. Ett steg på någon väg. Tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar