Men alltså.
I samband med att Estrid föddes, eller nej, i samband med att jag blev gravid, tror jag, började jag följa en massa föräldrabloggar. Eller, vem försöker jag lura - mammabloggar. Jag var ganska selektiv ändå, det skulle vara folk som kunde lite grammatik, inte tog hål i sina småbebisars öron och i allmänhet verkade normala och sympatiska. Och många av dem var dessutom intresserade av genus, och suckade över att alla trodde att ungen var en tjej bara för att hen hade röd body, och så vidare.
Nu är Estrid 17 månader, och nu har höstterminen börjat på landets alla förskolor, och mina mammabloggsungar börjar, i stor utsträckning. Och då blir det vips så väldigt tydligt. Dels att många ganska små börjar, att det är vanligast att börja runt 18 månader men att det verkar som att man hellre avrundar uppåt (14-15 månaders som börjar) än väntar (20-21).
(Uppriktig fråga: varför finns det plats på förskolan vid terminsstarterna? Höstterminen ja, de stora ungarna går vidare till 6-års, men vårterminen? Varför kan barnen inte lika gärna börja i oktober, februari, april?)
Ja, men sen blir det ju också så att när barnen börjar i barnomsorg går det att sammanfatta föräldraledigheten. Och då visar det sig att de här familjerna, de är inget jämställdhetsmässigt undantag, så som jag kanske hoppades när de enades om att det borde finnas färggladare kläder på pojkavdelningen. Det delas inte alls jämnt. Det delas så att hon tar ett typ år och sen tar han resten, och så dagis. Och det spelar ingen roll om han tjänar mest eller om han är student, det är samma mönster i alla fall.
Och ingen kommenterar detta, heller. Ingen kommenterar att oj, i just vår familj råkar vi göra på ett könsstereotypt vis, i vår familj kör vi på pappamånaderna och det räcker, i vår familj upprepar vi mönster. Det är klart att man är en individ också, och man fattar sina egna beslut baserade på sin situation. I vår familj har jag hittills tagit ut alla föräldradagar, så det ser supermossigt ut på pappret. I praktiken har vi dock varit hemma ihop hela förra sommaren, och Kristoffer har varit hemma själv sen april, så än så länge leder jag men det jämnas ut. Jag känner att detta är värt att påpeka, att vi på pappret ser femtiotalsaktiga ut, men att jag trots det, och trots utebliven jämställdhetsbonus, prioriterar att spara på föräldradagarna, så att vi båda kan vara hemma längre.
Jag läser också en del om nära föräldraskap etc, och om folk som vill vara hemma med sina barn och vill ha vårdnadsbidrag, och där är det också så lite reflektion. Barnens förskola, som de börjar i vid 3-4 års ålder, måste ha en bra genuspedagogik, men att mamma är den som är hemma tills dess, det är inget som har med könsrollerna att göra, det är inget man nämner. Att det av olika anledningar passar bäst/fungerar att hon är hemma och inte han, och att man därför gör så, men att man är medveten om att man upprepar hela strukturen i sammanhanget, det är det ingen som vill säga.
Att vara medveten om strukturerna innebär inte att man måste dela knivskarpt millimeterrättvist, det tycker jag inte. Men det innebär att man måste hålla även sina egna val mot ljuset. Och erkänna att de inte är perfekta på alla fronter.
I samband med att Estrid föddes, eller nej, i samband med att jag blev gravid, tror jag, började jag följa en massa föräldrabloggar. Eller, vem försöker jag lura - mammabloggar. Jag var ganska selektiv ändå, det skulle vara folk som kunde lite grammatik, inte tog hål i sina småbebisars öron och i allmänhet verkade normala och sympatiska. Och många av dem var dessutom intresserade av genus, och suckade över att alla trodde att ungen var en tjej bara för att hen hade röd body, och så vidare.
Nu är Estrid 17 månader, och nu har höstterminen börjat på landets alla förskolor, och mina mammabloggsungar börjar, i stor utsträckning. Och då blir det vips så väldigt tydligt. Dels att många ganska små börjar, att det är vanligast att börja runt 18 månader men att det verkar som att man hellre avrundar uppåt (14-15 månaders som börjar) än väntar (20-21).
(Uppriktig fråga: varför finns det plats på förskolan vid terminsstarterna? Höstterminen ja, de stora ungarna går vidare till 6-års, men vårterminen? Varför kan barnen inte lika gärna börja i oktober, februari, april?)
Ja, men sen blir det ju också så att när barnen börjar i barnomsorg går det att sammanfatta föräldraledigheten. Och då visar det sig att de här familjerna, de är inget jämställdhetsmässigt undantag, så som jag kanske hoppades när de enades om att det borde finnas färggladare kläder på pojkavdelningen. Det delas inte alls jämnt. Det delas så att hon tar ett typ år och sen tar han resten, och så dagis. Och det spelar ingen roll om han tjänar mest eller om han är student, det är samma mönster i alla fall.
Och ingen kommenterar detta, heller. Ingen kommenterar att oj, i just vår familj råkar vi göra på ett könsstereotypt vis, i vår familj kör vi på pappamånaderna och det räcker, i vår familj upprepar vi mönster. Det är klart att man är en individ också, och man fattar sina egna beslut baserade på sin situation. I vår familj har jag hittills tagit ut alla föräldradagar, så det ser supermossigt ut på pappret. I praktiken har vi dock varit hemma ihop hela förra sommaren, och Kristoffer har varit hemma själv sen april, så än så länge leder jag men det jämnas ut. Jag känner att detta är värt att påpeka, att vi på pappret ser femtiotalsaktiga ut, men att jag trots det, och trots utebliven jämställdhetsbonus, prioriterar att spara på föräldradagarna, så att vi båda kan vara hemma längre.
Jag läser också en del om nära föräldraskap etc, och om folk som vill vara hemma med sina barn och vill ha vårdnadsbidrag, och där är det också så lite reflektion. Barnens förskola, som de börjar i vid 3-4 års ålder, måste ha en bra genuspedagogik, men att mamma är den som är hemma tills dess, det är inget som har med könsrollerna att göra, det är inget man nämner. Att det av olika anledningar passar bäst/fungerar att hon är hemma och inte han, och att man därför gör så, men att man är medveten om att man upprepar hela strukturen i sammanhanget, det är det ingen som vill säga.
Att vara medveten om strukturerna innebär inte att man måste dela knivskarpt millimeterrättvist, det tycker jag inte. Men det innebär att man måste hålla även sina egna val mot ljuset. Och erkänna att de inte är perfekta på alla fronter.
3 kommentarer:
Alla (alla) bebisar vi hängt med under föräldraledigheten börjar fsk innan Tora, trots att alla är yngre. De flesta har sökt till oktober tror jag (och de fyllde väl ett i augusti då) men om det finns platser vet jag inte.
Åas skulle ju Tora börjat i augusti också om det inte hade råkat bli syskon, så inte kan jag döma. Hon ska börja i januari.
Ang uppdelningen av föräldradagar är det verkligen oftast så som du skriver. Hos oss med. Eller som min bekant så vars kille inte vill vara hemma eftersom de ändå inte har något hus han kan jobba på än. Han ska vara hemma när de får syskon istället, så de kan vara hemma samtidigt. Eh.
Även om Henrik bara var hemma 4 månader (och jag 11, och nu några till då) hade jag aldrig velat vara utan det. Extremt nyttigt och bra.
Det är intressant det där att normen är så stark för att mamman är hemma ca ett år och pappan det som blir över innan det är dags att börja på föris. Håller med dig om din reflektion om att "man" är noga med genuspedagogik och kläder men att man sällan hör någon reflektera kring valet man gör i hur dagarna fördelas. Det blir ännu tydligare när man börjar jobba igen och de flesta kvinnor jobbar åttio medan männen jobbar 100%...
Vi delade själva föräldraledigheten ganska strikt hälften var och gjorde så att den som jobbade var hemma en dag i veckan (min man) eller en dag varannan vecka (jag) så att vi var hemma ihop. Det sistnämnda är det absolut bästa beslut vi har gjort - det gjorde att vi båda blev lika viktiga föräldrar från början och att den som jobbade inte missade så mycket av det första året. Nu delar vi på deltiden så att vi jobbar 90% båda två. Var inte med om så många tillfällen med "men vem tar hand om din son?" under tiden min man var föräldraledig, men nu får jag däremot fått många förvånade "så ni har båda gått ner i tid?" (sedan får vi ändå jobba så att det inte blir jag som tar majoriteten av all VAB - jag för bok och min man har en VAB-skuld på åtta dagar trots att vi i stunden upplever att vi delar lika).
Sedan har jag en tanke kring det här med när man börjar på föris/dagis och att det är lätt att hänga upp sig på ålder (men håller med om att där blir det ganska tydligt vilka filosofier man har). Min son började när han var 13 månader och jag var i samma mammagrupp med en mamma som småpikade mig hela tiden för att det var tidigt. Hennes son skulle vara hemma minst till han var två år (genom att hon och pappan pusslade med jobb och sparade dagar). Samtidigt lämnade hon glatt in honom till barnvakterna på Friskis när han var tre månader, något jag aldrig skulle göra. Har upplevt att man i det offentliga samtalet/bloggar hänger upp mycket av saker som näraföräldraskap eller inte på yttre attribut som börjetid på föris, sjal eller barnvagn, samsovning eller egen säng när det egentligen handlar ganska lite om det utan mer om ett förhållningssätt till sina barn. Vi har själva gjort alla "fel" (barnvagn, tidig dagisstart, egen säng tidigt (även om vi samsover nu, blandade flaska och amning etc) vad gäller nära föräldraskap, men jag känner ändå ett släktskap för vårt fokus har alltid varit att se och svara på vår sons känslor, vara nära och närvarande, göra mycket tillsammans som familj och vara försiktiga till vem och hur vi lämnar bort vår son.
Tack för era kommentarer! Jag har tänkt att jag ska svara klokt när jag har tid, men då blir det ju aldrig, och det är ju bara trist.
Stina: Fantastiskt historia det där med den bekanta och huset. Ja, varför ska en man vara hemma med sitt barn om han inte kan bygga samtidigt? (Herregud, jag FÖRSTÅR inte folk!)
Och det viktiga tror jag verkligen inte är millimeterrättvisa och att få ut så mycket jämställdhetsbonus som möjligt, men att båda är hemma, att båda vet vad det innebär att vara hemma, att båda kanske kan känna ansvar för galonbyxor och haklappar framöver.
Hur ska ni dela med nya bebisen, förresten?
Anna mn: Det där med att vara hemma tillsammans är ju fantastiskt, så har vi det nu en dag i veckan. Och att dela på deltiden: det är väl mkt smartare på alla vis att två jobbar 90% än att en jobbar 80%?
Och du har helt rätt i att det ibland verkar som en massa andra attribut har att göra med hur nära förälder man är, typ att man är närmre om man har tygblöjor, och det är ju helt hittepå. Att jag pratade om nära föräldraskap och vara hemma länge var för att det är i det sammanhanget jag hör om folk som är hemma länge, men det var otydligt formulerat.
Skicka en kommentar