två månader på julafton. Det är konstigt att tänka att när 2016 började fanns hon inte det minsta, inte ens en cellklump i mig. Och nu finns hon, och vi är en familj på fyra. "En igelkottsfamilj" eller "en lokattsfamilj!" eller något av de andra djur Estrid beskriver oss som.
Bebisigelkotten har rest och hälsat på. Premiärträff med farmor, morbror, moster och en drös kusiner. Julklappar som storasyster hjälpt till att öppna.
Märit är en vagnbebis som kan sova timvis i vagn - även parkerad utanför fönstret (tänk om man inte borde tre trappor upp med hiss). Hon sover fortfarande som en klippa genom natten, och när Estrid gått upp till en morgonpigg farmor har Märit kunnat sova till halv nio (hurra!)
Hon pratar och ler mycket, när hon är på det humöret. Hon säger "heu!" som sitt hälsningsljud, och säger fler och fler andra ljud. Ibland pratar hon i famnen innan hon somnar.
Mycket av våra EC-intentioner har fallerat på resande fot, får se om det kommer igång igen. Hon verkar inte ha ont i magen (längre) iaf. Och hon äter och tjockar på sig. Vi ska till bvc på tisdag, då får man se, men hon drar 62 nu. Hon är större än Estrid var vid samma ålder. Får se om det planar eller om hon är en storlek större.
Det händer mycket här i början, hon är ju social och med på ett helt annat sätt. Vi har en liten lek då vi blåser henne på hjässan, då blir hon förvånad och sen ler hon. Hon gillar att titta på sin mobil ovanför skötbordet.
Stark i nacken är hon, man behöver inte stötta mycket, och hon gillar att stå. Det förhöjer humöret när hon börjar bli lite grinig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar