Jag sitter nästan aldrig vid datorn. Borde prioritera det, men min dator, som jag köpte inför föräldraledigheten för att skriva och redigera bilder, blev Kristoffers dator när hans gick i småbitar i samband med cykelolyckan. Sen har jag väl inte så förfärligt mycket tid de där 20 timmarna Estrid är på förskolan ändå, men möjligheten.
Nu ska jag klämma ur mig en förlossningsberättelse, om bebisen inte vaknar. Men också en liten rapport här:
Alla utom jag har varit sjuka. Kristoffer hade nog flunsan och var däckad i princip 5 dagar. God mor tänker "influensan är inte RS-virus". Sen vart Estrid sjuk, men det var bara lite feber 2 kvällar och sen var hon som vanligt. Nu är Märit snuvig och hostig och jag sprutar bröstmjölk i näsan, vilket hon avskyr. Och så tänker jag "hoppas hoppas det inte är RS" och någon gång "hoppas det är RS och inte blir värre än så här, så har hon det gjort".
RS-ångesten. Så mycket mindre den var med ett barn fött i slutet av mars, ett år med lite RS, och utan storasyskon. Jag växlar mellan att tycka att en hel del av råden som ges är helt idiotiska ("åk inte buss" och "handla inte i mataffärer" - okej, jag som inte har bil får alltså inte komma längre än gångavstånd från mitt hem, och ensamstående föräldrar behöver ingen mat...) och oroa mig för att Estrid går på förskolan och kan dra hem infektioner och smittas. En riktigt god mor har kanske inte sitt stora barn på förskola på det viset. Men - alternativet är att hon är hemma, okej, men också att hon inte träffar andra barn, i princip. Det är ju helt onödigt att ha henne hemma från förskolan och sen gå på öppna förskolan, eller hur? Eller bibliotekets barnavdelning, eller museum. Och det är ju inte rimligt att hon inte ska få träffa andra barn på tre månader, det köper jag ju inte.
Vet dock inte om Estrid skulle bry sig så mycket. Hon längtade inte till förskolan på sitt nästan månadslånga jullov. Hon säger ofta "Mamma, jag vill vara med dig hela tiden". Hon blir glad när jag kommer och hämtar och följer med nästan på studs. Hon är i och för sig sugen på att vara med när de går på utflykt, men det är väl det.
(Sidospår: jag hämtar Estrid ute varje dag utom tisdag, och då brukar hon vara påklädd i hallen. Alltså inga påklädningskonflikter i förskolan, något som vi hade typ varannan dag innan. Så himla skönt att slippa.)
Estrid är en försiktig person, avvaktande, och så är det fortfarande med lillasyster. Hon vill välja kläder åt Märit, och välja blöja, men hennes ömhetsbetygelser sträcker sig till små klappar i förbifarten någon gång, och att hon säger "Märit saknar mig när jag är på förskolan". Jag ser andra barn som gullar med småsyskon med pussar och kramar och söta kärleksord på sociala medier, och lite avundsjuk blir jag, men mitt barn är som hon är och det är klart att hon är det även i den här relationen. Det vet jag ju när jag tänker efter. Hon var likadan med morfar och farmor innan, nu i julas sprang hon till morfar på perrongen och hoppade upp i hans famn, och gick ut ensam med farmor på morgonen utan att blinka. Det kommer.
Igår hade jag en tråkig premiär av otillräckligheten som tvåbarnsförälder: båda barnen grät svårtröstligt samtidigt som Kristoffer var på kören. Jag vaggade Märit som inte sovit på hela kvällen när Estrid vaknade och grät, och sen ville Märit inte ligga ner och inte vara i famnen när jag satt, så jag kunde inte sitta och trösta Estrid, och så bar jag Märit runt sängen och sjöng för gråtande Estrid och gah. En mycket lång halvtimme till Kristoffer kom hem.
(Och bebisen har vaknat och somnat om och förlossningsberättelsen är oskriven.)
Nu ska jag klämma ur mig en förlossningsberättelse, om bebisen inte vaknar. Men också en liten rapport här:
Alla utom jag har varit sjuka. Kristoffer hade nog flunsan och var däckad i princip 5 dagar. God mor tänker "influensan är inte RS-virus". Sen vart Estrid sjuk, men det var bara lite feber 2 kvällar och sen var hon som vanligt. Nu är Märit snuvig och hostig och jag sprutar bröstmjölk i näsan, vilket hon avskyr. Och så tänker jag "hoppas hoppas det inte är RS" och någon gång "hoppas det är RS och inte blir värre än så här, så har hon det gjort".
RS-ångesten. Så mycket mindre den var med ett barn fött i slutet av mars, ett år med lite RS, och utan storasyskon. Jag växlar mellan att tycka att en hel del av råden som ges är helt idiotiska ("åk inte buss" och "handla inte i mataffärer" - okej, jag som inte har bil får alltså inte komma längre än gångavstånd från mitt hem, och ensamstående föräldrar behöver ingen mat...) och oroa mig för att Estrid går på förskolan och kan dra hem infektioner och smittas. En riktigt god mor har kanske inte sitt stora barn på förskola på det viset. Men - alternativet är att hon är hemma, okej, men också att hon inte träffar andra barn, i princip. Det är ju helt onödigt att ha henne hemma från förskolan och sen gå på öppna förskolan, eller hur? Eller bibliotekets barnavdelning, eller museum. Och det är ju inte rimligt att hon inte ska få träffa andra barn på tre månader, det köper jag ju inte.
Vet dock inte om Estrid skulle bry sig så mycket. Hon längtade inte till förskolan på sitt nästan månadslånga jullov. Hon säger ofta "Mamma, jag vill vara med dig hela tiden". Hon blir glad när jag kommer och hämtar och följer med nästan på studs. Hon är i och för sig sugen på att vara med när de går på utflykt, men det är väl det.
(Sidospår: jag hämtar Estrid ute varje dag utom tisdag, och då brukar hon vara påklädd i hallen. Alltså inga påklädningskonflikter i förskolan, något som vi hade typ varannan dag innan. Så himla skönt att slippa.)
Estrid är en försiktig person, avvaktande, och så är det fortfarande med lillasyster. Hon vill välja kläder åt Märit, och välja blöja, men hennes ömhetsbetygelser sträcker sig till små klappar i förbifarten någon gång, och att hon säger "Märit saknar mig när jag är på förskolan". Jag ser andra barn som gullar med småsyskon med pussar och kramar och söta kärleksord på sociala medier, och lite avundsjuk blir jag, men mitt barn är som hon är och det är klart att hon är det även i den här relationen. Det vet jag ju när jag tänker efter. Hon var likadan med morfar och farmor innan, nu i julas sprang hon till morfar på perrongen och hoppade upp i hans famn, och gick ut ensam med farmor på morgonen utan att blinka. Det kommer.
Igår hade jag en tråkig premiär av otillräckligheten som tvåbarnsförälder: båda barnen grät svårtröstligt samtidigt som Kristoffer var på kören. Jag vaggade Märit som inte sovit på hela kvällen när Estrid vaknade och grät, och sen ville Märit inte ligga ner och inte vara i famnen när jag satt, så jag kunde inte sitta och trösta Estrid, och så bar jag Märit runt sängen och sjöng för gråtande Estrid och gah. En mycket lång halvtimme till Kristoffer kom hem.
(Och bebisen har vaknat och somnat om och förlossningsberättelsen är oskriven.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar