Som man inte hör riktigt... för att det blir svart.

Igår efter kören gick jag och Johan in på Ica för att handla lite mjölk och andra förnödenheter. Allt var frid och fröjd och jag övervägde just att impulsköpa lite risgrynsgröt när det hände. Det var som i Yrrol-sketchen. Allt blev svart. Vilket inte berodde på ett blodtrycksfall hos mig, utan på ett strömbortfall i hela Flogsta, visade det sig.

Det var fantastiskt. Det var så mörkt. Det var på helt fel ställe. En så bekant plats, jag har handlat där i de fyra år jag bott här, men i ett helt annat tillstånd.

Sorlet från de konsumerande bara försvann. Det blev tyst som i graven. Sedan vande sig ögonen vid mörkret, och någon rådig tog fram sin mobiltelefon och började lysa sig fram med den, och sedan var det plötsligt ljusa mobilskärmar överallt. Människor började prata med varandra igen, och vips stod de där och diskuterade om de skulle köpa Icas eller Findus spenat. Vi hittade risgrynsgröten med förenade ansträningar, och gick och betalade. Kassorna i matvaruaffärer går att köra på batteri, det var en ny lärdom.

När vi kom ut ur affären var det ljusare ute än inne, med all den nyfallna snön och så ljuset från resten av Uppsala (som sken klart: lokalt strömavbrott). Det var en fascinerande upplevelse. Det var så ljust! Trots att gatlyktorna också stod tomma. Väl hemma hos mig fanns det fortfarande ingen ström, och den kom inte tillbaka så länge vi var vakna. Jag var lite till mig och pratade om den förtjusande lagoma katastrofkänslan, och Johan spekulerade i om det här var världens undergång. Jag säger ingenting så är ingenting sagt om vem som hade rätt, men idag vaknade jag till glödlampor och vattenkokare och ett kallt kylskåp...