Kiruna

Kiruna idag, och allt var allhelgonstängt men alltså Kiruna! Glittervitt och vackert och hjärtskärande. Och gruvorna, resterna av dagbrotten, och alla de fina byggnaderna!


Just det här var faktiskt i Gällivare, i och för sig. Snart på väg till Kiruna.

Kyrkan.

Så fint inuti. Det går inte riktigt att få in rymden i sin kompaktkamera.

Hej Kirunavaara!
Hej stadshuset.
Jag och Luossavara!


Det är så fascinerande med malmen och Kiruna. Hur hela det lilla samhället är uppbyggt på den. Hur det bara skulle vara mer av de norrländska vidderna, och förmodligen utan någon järnväg att se dem från, om inte.
Å andra sidan, hur malmkroppen går under Kiruna, hur allt kommer att behöva flyttas och rivas när man bryter vidare. Den hand som föder en är också den som slår en.

Jag tänker på Avesta och känslan från studiebesöket på stålverket där. Det är en rak linje från Kirunavaaras malm till ljusbågsugnarna i Avesta, och det är så vackert, och sorgligt, och skört, och det är det svenska stålet. Om jag växer upp till en djupare sorts människa så vore det fantastiskt material för en diktsvit, nu skulle det bara bli töntigt. Om man ska göra något av det storslagna måste man veta vad man gör, det är en tunn gräns.
Men storslaget i hjärtat är det. Även om jag inte kan förmedla det.

Mer bilder på Facebook