Att vara i norra Norrland, att minnas.

Alla nätter i sittvagn, att vakna till i Umeå tidigt på morgonen och veta hur långt det är kvar till Luleå. Och sedan Luleå busstation sedan, all tid jag väntade där, på de sista tre timmarna buss.

Norrbottens länstrafik rullar förbi här, ibland står det Pajala på dem. Jag tror inte ens att det tar tre timmar dit.

Kylan, den smyger upp längs strumpbyxbenen och drar ett varv runt knästrumpskanten. Som vanligt blir insidan av låren kallast, outgrundligt, det borde vara mest värme där.

Det luktar rök här, rök från vedeldandet, som i huset på berget, hans pappa kom in och muttrade och hade huggit veden. Vi åt rostat bröd och drack Yellow Label, och DN låg i drivor på kökssoffan, men det muttrades om hur mycket Stockholm det var i den.

Folk svarar på frågor med den lilla inandningen, så där som vi skämtar om söderut. Den finska brytningen skymtar förbi.

Jag går en promenad i minusgraderna och lyssnar på Final Fantasy och Sufjan Stevens, och jag minns, först allt det skavda, men sedan också de stycken där färgen är kvar.

Jag minns att gå stjärnklara nätter och vägen mellan hans mamma och hans pappa, knyta händerna i tumvantarna för att värma fingrarna mot varandra. Jag minns att åka spark ner mot Matarengivägen och Folkets hus, och att jag var beredd att hoppa av hela tiden och att han sade att om jag bara satt ner och höll upp fötterna så skulle det gå utmärkt.

Jag minns hans mamma, hennes leende mot mig. Hon älskade mina röda strumpbyxor, kallade dem rödstrumpor, och köpte vita tubsockor med ”Kvinnor kan”-tryck på åt honom.

Jag minns hennes nya man också, han såg ut som Vladimir Putin men den snälla versionen och lagade god mat med massor av grädde. Renskav, mandelpotatis.

Jag minns att sitta både han och jag framför datorn sent på natten men fortfarande dagsljust ute, och vi spela spel mot varandra och döda varandra för fulla muggar på skärmen och skratta.

Men det är de här minnena som ligger längst fram:

Han tyckte att det såg fånigt ut med basker; jag har min röda för andra året och jag tycker mycket om den.

Han sa något så vidrigt om mina lår, det är inget fel på dem. Jag har fina lår, helt proportionerliga.

Han tyckte att mitt benhår och mitt armhålehår var äckligt. Det ljusa fjunet på mina ben, allvarligt talat?

Och framförallt: när jag insåg att det inte är jag som är cynisk. Att det var han.

Men Norrland, norraste Norrland, lite har jag nog saknat, trots allt. Inte för att Lappland och Tornedalen är samma sak, det vet jag mycket väl, men likheterna, de kan man inte riktigt förneka.

Och man glömmer inte nästan tre år av resor, det är klart att man inte gör.

Jag tror inte att jag ska leva här, inte ens att jag ska göra arton AT-månader här. Men jag kanske måste tillbaka till Tornedalen, någon gång. Och kanske på sommaren, också.