Jag har laddat ner Joni Mitchell igen. Det är ett särskilt tillstånd av glädje, vemod och längtan i det, den musiken. Jag tänker på Wiks musiklinje i våras, i slottet, och All I really really want our love to do.I helgen har jag växlat mellan massor av människor och full kareta och dessemellan ingenting. Det förstnämnda var kördagen igår, och det var roligt. Ett tjugotal korister dök upp, vi lekte fåniga lekar och skrattade och så sjöng vi i stämmor och hade oss.
Det är så lustigt med generationstiden i sådana här studentsammanhang. Vi hade kördag för ungefär ett år sedan också, och det var ungefär lika många människor, men det var bara jag och Anna som var samma sen förra året. Om man sen lägger till två personer som varit med båda åren men råkat missa den ena kördagen, så är det nog sanningen. Det är lite lustigt, jag har inte räknat på det innan. Och så är det roligt att inse att de som jag betraktar som gamla goda körrävar i själva verket har varit med sen i våras...
Det fina i sammanhanget är att det kommer nya människor, nya trevliga människor, tyska utbytesstudenter och stjärnögda basister och flickor som sjunger duetter ur Kristina från Duvemåla när det mörknar. Och det kan få vara bra så. Man förlorar någon, man vinner någon, så enkelt kan det få vara.
Vi var kvar runt det ostämda pianot till halv två på natten och sjöng Abba och Beatles och schlagers och till och med "Våffeljärnet" med bob hund, och det var ljuvliga tider.
I morgon har jag min första klinikdag sedan kirurgen, och jag är inte så pepp. Jag skulle gärna slöa lite mer i föreläsningssalar, jag har liksom kommit in i vanan. Och så är jag lite nervös inför att knalla runt i sina alldeles civila kläder på en psykavdelning, och inte ha en läkarrock att gömma sig i. Den där lilla mödosamt hopsamlade läkarrollen som jag tappat sedan våren i alla fall, inte ens stetoskopet och vitklädernas skydd har den.
Psykiatrin durrar lite i mig, det är ett bistert faktum. Jag har nu en fantastisk kropp som beter sig väl på alla möjliga fronter. Min samlade sjukhistoria är liksom lite benbrott, lite svamp, några omgångar halsfluss som barn och en mensvärk som knäar mig ett par dagar om året. Ja, och så är jag töntigt närsynt också, men det är liksom det. Jag har aldrig känt mig särskilt hypokondrisk på våra somatiska kurser.
Nu, däremot, sitter jag och överväger om jag de facto var deprimerad där på gymnasiet och om det är i så fall betyder att jag har dåliga serotoningener och vad det kommer att innebära för min återfallsrisk. Och så har jag lärt mig att kvinnor vanligen insjuknar i schizofreni mellan 25-30 år, siffran på 18-25 som jag hade hört innan var för män och jag är alltså på väg in i riskperioden i stället för ur den, och hos de som blir schizofrena ser man ofta att de var lite ensamma och avvikande som barn och vad vet man.
Jag säger att det är intressant och det är det nog, men det är ju något så vansinnigt skönt i att bara se frakturlinjer och beordra om gips, och det där "och så tycker jag att psyk verkar intressant också" känns mer som något för mig att äta upp. Det verkar skönare att vara doktor för det fysiska; mycket mindre komplext. Och inte så helvetiskt skrämmande som schizofreni, det är allt mer outhärdligt sorgligt ju mer jag tänker på det, att ens tanke och jag sviker en på det sättet.
När jag ändå peppar min kropp, för att återgå till trevligare ämne, så kan jag ju lika gärna fullborda min sinnliga ytlighet med detta: Idag bläddrade jag i bilderna på datorn och hittade en bild av mig i en vinkel som jag sällan ser mig i, och det slog mig pangbom att det inte bara är det att jag inte är tjock, det är det att jag är smal också. Och det här är en superfånig grej men jag reagerade verkligen jättemycket på det, med ett "nej men titta, vad smal jag är!".
Jag har slutat med kroppsnojorna jag gick runt med i tonåren, och jag tänker inte så mycket på min kropp nuförtiden. Ibland blir jag glad av den, som när jag vaknar på morgonen och sträcker på mig, och ibland är den lite tröttsam, som den där mensvärken till exempel. Och jag är ju fåfäng och gör grimaser framför spegeln och väljer kläder och piffar frisyr. Och jag vet att jag köper storlek 36 på kläder och att det inte är stort.
Jag vet inte om det är ett dåligt tecken att reagera så där på ett fotografi där man ser exakt hur smal jag är om bröstkorgen. Lite som att kapitulera inför kroppsfixeringen. Men å andra sidan, jag har kvar det hälsosamma fettet runt höfterna och neråt, och det är inte som att jag inte trivs med det.
Nu blir det lite pladdrigt. Det är lite sent. Jag borde sova. Klinikdag imorgon. Det blir säkert bra. Roligt imorgon! Och lite roligare om man är bättre utvilad, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar