Det här med att göra ont i sig, att inte tycka om sig, att bli smutsig och lustig och socialt inkompetent, det här med att inse för vet inte vilken gång i ordningen att när jag inte tycker om mig är jag inte så jävla festlig, det är roligare att umgås med folk som är glada, jag gör ju likadant, om någon ens gör något, kanske är det bara det här med paranoian, att allt blir slag i magen, även det som inte.
Det här.
Jag glömmer och tänker att jag är en glad jäkel i allmänhet, och så kommer det här, så bekant men jag såg det inte komma och kanske är det bara hösten, mörkret, årstidsbunden serotoninbrist. Inget är egentligen särskilt olikt soldag i Botaniska men likväl en helt annan känsla i bröstet.
Jag glömmer också det dubbla i att vara ensam när det är så här. Lättare att tycka om sig när man är ensam, inte lika mycket att skava mot. Å andra sidan den svidande känslan: mig går livet förbi. Det händer säkert något roligt någonannanstans. Där andra människor är. Å tredje sidan, med de andra människorna: krypet i kroppen, fjäderlätt ångest som stryker runt anklarna. Det trippla i ensamheten.
Det går över, det vet jag ju. Enklare i den tanken.
Och någon måste älska mig och någon måste vara jag, det går inte att kompromissa med det.
I helgen ska jag försöka undvika internet, och försöka umgås med skönlitteraturen. Kanske söka sommarjobb också, man får se. Och jag vet inte hur vältimat det är men jag är trött på att ägna för mycket tid åt datorn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar