Call for songs of loudest praise

Psykiatri har dalat järnet på "möjliga specialiteter"-listan. Jag har insett att jag:
1. gillar tempo
2. mest gillar de fjolliga psykiatriska diagnoserna som man har på distrikt
3. inte fan kan bli en sån där doktor som gillar att namndroppa Skylla och Charybdis helt i onödan, för att visa att man inte bara är naturvetare utan humanistiskt bildad också.

Dessutom var bjudmiddagen i dag högst tveksamt god.
(Nä, det påverkar inte psykiatrins dalande på listan, egentligen. Men jag var tvungen att lägga till det, inte sant?)

Nästa vecka är det Gällivare, och jag hoppas att det är lite mer kareta där. Annars dör jag kruppdöden.
Tempot på min Uppsalaavdelning: ronden börjar tio till tjugo minuter efter utsatt tid och tar en och en halv timme. Överläkaren har tid att svara på alla frågor med en mindre föreläsning på en dryg kvart. (Och jo, jag gillar verkligen att han har tid att svara på alla frågor, men en kort fråga klarar sig ofta bra med ett kort svar...) Om man på måndagsronden bestämmer att någon ska ringa och konsultera narkosen, så görs detta på tisdagen, så att man ska ha något att göra på tisdagen också. Underläkarna spelar pingis med patienterna framåt eftermiddagen.
Jag får rastlöshetskrypningar. Alla är trevliga, det får man ge avdelningen, men alla var trevliga på urologen också och där var det ju i alla fall lite schwung, så det går att kombinera.

Igår kom jag hem tidigt (för fanken för att sitta bakom nerdragna persienner och rulla tummarna när höstsolen blänker utanför!) och gick en promenad under blåhimlen, och det var en alldeles lysande stund när jag lyssnade på Final Fanatsys ep Spectrum (sjukt bra!) och hade krumsprång och lek i kroppen. Jag var ensam på vägen ut mot Kvarnbo, så jag tillät mig; hoppade högt efter löven och skuttade på stenarna. Kroppsglädjen, den lekande, den finns kvar, inuti.

Kören sjunger Come Thou Fount Of Every Blessing nu, och det är superroligt!
Jag lyckades lobba för den som en jullåt, eftersom den finns med på Sufjans julskiva (och låter så här) så nu ska vi sjunga den på lussegasken, är tanken. Egentligen är det visst en thanksgiving-sång men äsch, vi firar ju inte thanksgiving i det här landet, och den är så fin! Även om det är en klassisk altstämma där man får ligga och gnida på ett d, men det gör inget i sammanhanget. Dessutom ska vi göra en tonartshöjning, och inte ett öga kommer att vara torrt.
(Jag önskar att jag kunde arrangera för kör, för i så fall hade jag lobbat järnet för att vi skulle sjunga Chicago också. Och kanske Final Fantasys Blue Imelda också...)