Vi har trådlöst nätverk, någon snäll människa har lämnat sitt oskyddat.
Psyktempot är oförändrat. Psykiatrin verkar gå ut på att jobbet utförs av sjuksköterskor och skötare, medan läkaren mest är till för att skriva rätt intyg och blanketter, sätta diagnoser och förnya recept.
Det är mörkt vid fyra på eftermiddagen. Igår gick vi vilse i Gällivare. Det går bara man vill. Dessutom var det dimma, då går det lättare.
Psykiater verkar ofta ha en lite större svada än den genomsnittliga människan. Oklart om detta är en förutsättning för att välja specialiten eller om det är något man utvecklar under tiden. Arv och miljö, som man gärna säger. (Och svaret är i 99% av fallen: båda).
Idag på förmiddagsfikat passade överläkaren på att jämföra mitt kroppsspråk med AT-läkarens, som har samma kön, hårfärg och kroppsstorlek men "mycket mer pondus". Han höll en liten utläggning om att jag borde tänka på att utstråla mer självförtroende. Jag blev lite mållös.
(Tre dagar som kandidat på ny klinik eller tre månader som AT-läkare på samma ställe är kanske inte riktigt jämförbart.)
(Han ville säkert bara väl och ville ge mig lite nyttiga tips här i livet. Men herregud, smidig som ett kylskåp...)
Det är ju lätt att börja fundera på vad det är för fel på en, när man råkar ut för läkare som beter sig på lustiga sätt. Det här är väl fjärde eller femte tillfället på utbildningen.
Men det är uppenbarligen sjukt provocerande att jag som ska in i denna Status och Pondus-roll uttrycker osäkerhet och ovilja att ta plats. Det är inte okej. Det får jag fan sluta med. Det borde jag lära mig på kafferasten.
I helgen blir det Kiruna, och förhoppningsvis lite gruva, och den snygga kyrkan, och lite dagsljus.
Det här är ett äventyr.
Och salladsbuffen i matsalen är toppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar