I Bräkne-Hoby, 27 år gammal, på väg hem från en danskväll som inte var allt den kunnat vara. Med ett knippe ballonger som jag hittade på torget i Karlskrona, så där i valrörelsens allra sista stund. På tåget hojtade en småfull kille "vi vinner i morgon" och jag orkade inte säga att det bara var ballongerna jag varit ute efter, bara ballongerna och känslan av att låta dem guppa i den starka blåsten när vi gick mot stationen, Kristoffer och jag.
Strax härefter märkte vi att vi var utelåsta, att nyckeln låg glömd på ett konditorifik och att vi fick kasta småsten på fönstret så att Kristoffers mamma kom ner och släppte in oss.
Och sen blev det fyra år till med alliansen. Fyra år, och allt jag fick var de här jävla ballongerna, och så en massa pengar till min privatekonomi som jag hellre hade sett användas till något viktigt. Kanske höghastighetståg, eller kommunal musikskola, eller extra hemtjänsttimmar.
Men det visste jag ju inte just då, även om jag kanske anade. Och jag hade redan poströstat på vänsterpartiet för att jag tyckte Lars Ohly var skitbra när han pratade bröstpumpar: allt han sade var ju för fanken att det var ett alternativ om man ville dela lika och amma, ett alternativ som funkat bra för honom och hans sambo personligen.
Jag frångår ögonblicket. Det var fint. Det var mina tjugosjuårsballonger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar