Day 2 - your first love.

Såhär: jag förstod inte. Grejen. Jättelänge.

När detta att bli kär slutade vara något jag gjorde för att alla andra gjorde det? Jag vet inte. Min första kyss, min första pojkvän, mest var det för att det skulle vara så.

Kanske egentligen han i silvertältet, en festival, allt som darrade och bände? Kanske han på högstadiet som jag valde för att han var för snäll för att säga taskiga saker, han vars namn jag skrev i alla möjliga färger ensamma flickrumskvällar, han jag knappt vågade prata med? Kanske ändå den första pojkvännen, kanske ändå, jag minns bara den bittra eftersmaken men det kan ju inte börjat så.

Det enda jag minns av kärleken hela låg- och mellanstadiet var i alla fall den glasklara medvetenheten om att jag inte hade en chans. En dag frågade R, en av de där skitjobbiga killarna, chans på mig för att retas, och jag anade ju men jag gjorde ändå en lapp med en klumpigt målad tuschpenneros som sade JA. Jag lämnade inte över den, den skammen slapp jag i alla fall.

Det är som en parallell verklighet, det där med att vara tio år och superkär i tjejen i parallellklassen och sedan på ett disco våga fråga om en tryckare och pirret i hela kroppen till någon gammal nittiotalsballad. Det var så långt ifrån mig. Jag hade ingen chans. Jag har inga sådana minnen.


Det här låter så bittert. Det är inte så. Det är bara något som inte blev. Det svider inget alls längre, även om det gjorde det då. (Gud, vad det sved. Då.)


Den korta versionen av den här texten: jag vet inte. Jag har svårt att relatera till den frågan.