Om våren i Uppsala,

då är det något som spränger i bröstet. Vemodet. Den eviga ungdomen upprepar sig, gång på gång. Knopparna brister. En gång gick Karin Boye på dessa gator med Uppsalablåsten i ansiktet och längtade. Nu skulle hon varit död även om hon inte tagit sitt liv.
(Eller skulle hon varit 111 år på det 112e?)

Våren, löven vecklar ut sig från musöronen och vidare, man blinkar till och det grönskar.

  

Nya studenter sitter i tunnstrumpbyxor och uppkavlade skjortärmar och äter grillade marshmallows och dricker sig en värme från ölburkar och plastglas med vin, och det kanske trots allt är en ganska vettig sak att göra, med sin känsla. Att ta fram en värme, de glada skriken, en gemenskap, hon och jag och alla, dansa genom natten och kyssa någon vars namn man inte visste för några timmar sedan (och kanske inte vet nu heller).

En vårkväll i april kan man ta solnedgångsbilder och bära sin känsla som något ömt svällande i bröstet och njuta av den i sin tydlighet. Eller så tar man det svällande i bröstet och kastar det mot världen och bara måste leva så mycket det går, med systemetpåsen i ena handen när man högljutt går in mot stan och  man har aldrig tyckt så mycket om någon som man gör nu, du är min bästa vän.

Ständigt nya offer för den eviga ungdomen, det är vackert så. Ständigt någon annan som fnissande låser upp dörren till studentrummet på Triangeln. Ständigt någon ny som längtar utanför ett fönster. Ständigt någon ny som vill brista, som knopparna.

En underlig stad att bli kvar i. Min stad och ändå inte. Den eviga ungdomens.