Sen sist? Du är så söt och glad och god. Du älskar bebisen i spegeln, och när vi sjunger pussmelodin och attackerar dig, och när man hoppar jämfota framför dig. Du skrattar så fint.
Motoriskt har det inte hänt något dramatiskt sen förra månaden. Du vänder dig oftare nu, men inte så att du rullar för transport. Du sitter stadigare men inte själv (och du gillar inte att sitta, för dig är det ett steg mot att stå och gå, och får du bara sitta kan du surna till). Att stå och gå är du stadigare på, men behöver rätt mycket stöd.
Nytt är att du börjat bli intresserad av mat, och du har fått lite grejer att plocka med. Som de hippies vi är tycker vi att det låter förnuftigt med BLW. Bästa maten så här långt är nog kokt morot. Men papper eller skeden till d-vitaminerna är nästan lika bra.
Du sover fortfarande bara i sjal eller sele, eller om du ammas till sömns. Det är ditt svagaste kort, och det gör ju saker lite lurigare - men å andra sidan sover du på nätterna minus mat en fyra gånger.
Den här månaden har du varit Idil ett tag (Estrid visade sig trots allt vara lite knepigt att uttala på turkiska). Du var glad och nyfiken och lindade alla runt dina små fingrar. Särskilt farfar.
Imorgon har vi kalas: för oss 30-åringar, och för halvåringen.
Ett halvt år. Tänk att vi var utan dig innan dess. Att vi kallade magen Kottan och det var du. Det naturligaste i världen; och ändå.
Min fina unge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar