Barnet vaknar kvart i tre och kan inte somna om. Hostar och snörvlar och sover inte i selen på far sin och inte vid bröstet på mor sin. Kristoffer är en hjälte och jag, som har mosig nacke, somnar om stundtals, tills hon slutligen köper att sova hos mig, någon dryg timme senare.
Men på förmiddagen, efter en tupplur för barnet, är hon livets salt och soligare än vårhimlen, och klättrar försiktigt över mig medan jag läser om Mma Ramotswe (mysiga böcker, om man läser lagom i taget!). Och skrattar skrattar så hon piper när jag pussar henne på fötterna. Och det är som man inte törs tro att föräldraledighet kan vara.
Men på förmiddagen, efter en tupplur för barnet, är hon livets salt och soligare än vårhimlen, och klättrar försiktigt över mig medan jag läser om Mma Ramotswe (mysiga böcker, om man läser lagom i taget!). Och skrattar skrattar så hon piper när jag pussar henne på fötterna. Och det är som man inte törs tro att föräldraledighet kan vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar