känns det ändå lite bättre. Kristoffer ska vara med Estrid, de ska få ha tid ihop, och det kommer ju att vara bra för deras relation och för vår jämställdhet och allt sånt man vill tro inte gäller en själv, men som gör det.
Och om morgnarna börjar jag 8, och då är jag ju ändå vaken nuförtiden, och så hemskt känns det inte att gå upp och cykla iväg.
Att komma hem vid 17 känns däremot jobbigt. Då är ju dagen på sluttampen, det ska lekas lite och ätas middag och sen nattning och när ska jag träffa Estrid egentligen?
Jag vet inte hur mycket det kommer att trösta att det är två dagar i rad, max. Kanske?
Kristoffer är lite stressad inför bytet också. Är inte van att vara ensam så mycket med Estrid. Jag gör saker på egen hand men är ju inte borta åtta timmar i sträck. (Det vill jag heller inte vara om jag inte måste.)
Själva jobbet? Åh, det är ju ett nytt ställe, det är så svårt att säga. Jag känner mig inte så motiverad till att använda hjärnan till stordåd (haha) men det var ju ganska trevligt den där veckan i januari, ändå. Jag hoppas att folk är trevliga, i sanningens namn är det mycket mycket viktigare för mig än själva arbetsuppgifterna.
Om ett par veckor kommer det här kännas så avlägset. Att jag inte vet hur det ska bli. Då när jag sitter med facit i hand.
Just nu försöker jag suga musten ur det sista och inte bara räkna ner. Pussa barnet mycket. Läsa för henne. Låta saker ta tid (vilket är det jag kommer sakna mest, tror jag). Unna Kristoffer detta, också.
Och om morgnarna börjar jag 8, och då är jag ju ändå vaken nuförtiden, och så hemskt känns det inte att gå upp och cykla iväg.
Att komma hem vid 17 känns däremot jobbigt. Då är ju dagen på sluttampen, det ska lekas lite och ätas middag och sen nattning och när ska jag träffa Estrid egentligen?
Jag vet inte hur mycket det kommer att trösta att det är två dagar i rad, max. Kanske?
Kristoffer är lite stressad inför bytet också. Är inte van att vara ensam så mycket med Estrid. Jag gör saker på egen hand men är ju inte borta åtta timmar i sträck. (Det vill jag heller inte vara om jag inte måste.)
Själva jobbet? Åh, det är ju ett nytt ställe, det är så svårt att säga. Jag känner mig inte så motiverad till att använda hjärnan till stordåd (haha) men det var ju ganska trevligt den där veckan i januari, ändå. Jag hoppas att folk är trevliga, i sanningens namn är det mycket mycket viktigare för mig än själva arbetsuppgifterna.
Om ett par veckor kommer det här kännas så avlägset. Att jag inte vet hur det ska bli. Då när jag sitter med facit i hand.
Just nu försöker jag suga musten ur det sista och inte bara räkna ner. Pussa barnet mycket. Läsa för henne. Låta saker ta tid (vilket är det jag kommer sakna mest, tror jag). Unna Kristoffer detta, också.
1 kommentar:
Så skönt att inte jobba heltid! Jag tycker att det har gått mycket bättre än förväntat att börja jobba. Jag hade förväntat mig ett smärre trauma för Tora (som varit väldigt mammig) men det har nog varit värre för mig. Har inte märkt nån särskild reaktion på henne alls faktiskt (möjligen lite gnällig vissa kvällar). Och det är väldigt bra för hennes pappas pappasjälvförtroende att vara hemma med henne. Och nog en förutsättning för att det ska gå bra sen i höst när vi blir fyra...
Men med det sagt: GUD VAD JAG LÄNGTAR HEM. Mest hela tiden! Tack och lov för helger. Och för att vi samsover så jag får snusa bebis. Men jag jobbar ju också heltid med 2 timmars pendling/dag (om jag inte tar bilen vilket jag ändå försöker undvika pga dyrt och Henrik behöver den ibland). På sikt ska jag försöka göra något åt den här jobbsituationen.
Skicka en kommentar