Rapport.

Barnet sover. Ta i trä. Jag började amma trött pyjamasbebis vid 17.50. Vid 20.20 smög jag upp från det sovande barnet. Men nej, jag låg inte i 2½ timma och fick liggsår - jag ammade, hoppades på bebissömn, läste lite i min bok ("Sorgesång" av Siri Hustvedt), gick på toa, ammade, sjalade barnet, gungade runt i lägenheten, sjöng "Tula hem och tula vall" (går att sjunga många många gånger på raken), satt en stund, gungade vidare, satt ner vid datorn och tänkte blogga, smugglade ner vaket barn i sängen och ammade henne igen: till sömns. Och nu sover hon fortfarande i sin sälpyjamas.

Ikvll var en lite krångligare nattning än vanligt. Man kan säga att Estrid gillade Medelhavet, sin lilla plaskpool, sin farfar och farbror och babaanne Zel, och sin blå kylbara tuggleksak - men hon gillade ännu mer att komma hem. Allt blev lite lättare.

Ändå tänker jag rubba hennes värld igen om sådär två veckor och åka till Småland...

Men det är ju så fint, detta att andra människor gillar ens bebis. Även om de nu råkar vara släkt med henne. Då kan man ju inte med att sitta och tjuvhålla på henne hur som helst.
Och så är det ju detta att ha tid, också. Det var fint att vara i Istanbul och aldrig komma in till Sultanahmet eller Taksim men inte vara stressad för det, och att vara i Bodrum och bara hänga i Yahsi men inte känna att semesterdagarna rann en ur händerna.  Det är skönt att ta tåget till Småland för mer än en helg.
(Heltidslivet, tänker på det och är inte sugen, ska se hur vi ska göra, men inte än.)



Liverapport: barnet har nu sovit en halvtimme. Jag har ätit en chokladpralin här i soffan. Livet och glädjen! 

Trettio (!)

Det har varit en fin dag: sconesfrukost (med hemgjord clotted cream!), familjetupplur, blombud, utefika, avocadosushi, grattismeddelanden, överraskningskaka och så dessutom en supergullig bebis som fnissade åt sin jämfotahoppande mor.

Avslutar nu födelsedagen med att amma barn. Lyckligt lottad som har henne, min fantastiske fixarman och ja, mitt liv. 

Merhaba

Hos bulduk. 

I Istanbul nu. Idag gick vi i köpcentrum och fick femtioelva "masalllah" (= vad man säger när man ser en söt bebis i Turkiet), pistageglass och färskpressad juice. Plus 9 hekto garn i naturmaterial för 200 pengar. 

Estrid charmar alla och får helt ohemult med presenter, mest guld och rosa kläder. Jag är solbränd igen. Medelhavet har vi lämnat för den här gången, men vi simmar i poolen och solen går ner över Marmara. 

Bebis på väg ut i Medelhavet

 Sjalpromenad i tjusig omgivning

Innergården här.  

Turkisk pepp

Imorgon bär det av. För att inte bara nagelbita inför 3 timmars flyg; saker att se fram emot i Turkiet:

- Estrids första träff med farfar och farbror och Zel

- bada i Medelhavet

- låta Estrid bada i Medelhavet 

- dricka färskpressad juice

- äta pistageglass

- sola

- låta släkt/Kristoffer underhålla barnet

- bada i poolen i Istanbul

- äta stor turkisk frukost

- köpa lite garn

- äta färska fikon

Låter inte så dumt, va?

Tänker inte oroa mig för flyget, för att amma i muslimskt land eller tröttheten i att jag fortfarande inte fattar mkt turkiska. Det löser sig. 

Ska tänka på fikon och hav. 

Brås på pappa

Nu sitter hon utan stöd! Inte hur länge som helst, men dryga minuten. 

Och så har hon börjat dissa babygymmet. Varför ligga där när man kan stå och gå? 

(Naturlig utveckling - men lite opraktiskt...)

Själv behövde jag dryga sex månader innan jag satt utan stöd, och tretton månader innan jag gick. Hon går ju förstås inte själv än, Estrid, långt därifrån, men i den här takten tror jag nog att hon gör som far sin och går innan året. 

Det här är det roligaste som finns!

Gnyl

Jaha, men hur skulle det se ut om man var glad jämt? 

Toppar solpromenad med bebis på ryggen med huvudvärk, trötthet och svårsövt barn. Buhu.

Nåväl, mannen i mitt liv tog henne innan så jag fick bada badkar, och nu ska jag strax sova, och imorgon är en annan dag...

Bemärkelsedag

Idag fyller mannen i mitt liv 30 år, och jag har fått överösa med presenter (en sjuåttanio stycken, fast av varierande kaliber) och avslöja alla mina hemlisar. Och göra födelsedagsfrukost! En liten missräkning i den senare var att Estrid lessnade lite för tidigt, och fick avlämnas skrikande hos födelsedagsbarnet medan jag raskt slog in de sista paketerna, gräddade amerikanska pannkakor, bryggde te och klickade lite grädde på det nybakade chokladmuffinet.

Vi har ägnat dagen åt att mala och brygga kaffe (han), massera lite rygg (jag) och gå en solpromenad till Botaniska (båda). Och så en baklängesmiddag som började med en överraskningsglasstårta och slutade med soppa med lyxbröd från Bondens marknad.

Nu sover barnet, Kristoffer sjunger i sin manliga kör och jag dricker blåbärste. Har nu lovat mig själv att bara köpa ekologiskt/rättvisemärkt te; det finns ju femtioelva sorter, det är inte så mycket dyrare och någon ordning får det vara. Utanför en fin kvällshimmel.

Och idag stod vi i Tropiska växthuset och tittade på Victorianäckrosens blomma och det vill jag alltid, alltid minnas. Blomman och de stora bladen och min man som bar vår dotter på magen i bärselen. Vi höll händer. Luften var fuktig av små vattendroppar. Jag hade min sista överraskning i ryggsäcken, mellan extrablöjor och leksaker, och var lite pirrig av den. Och vi hade aldrig sett Victorianäckrosen blomma innan; varken jag eller Kristoffer eller Estrid.