Beslut. Bra grej.

Har nu köpt både större bärsele och turkiska flygbiljetter, och ja men ah. Vad ska jag nu googla hela kvällarna? Ska jag kanske börja läsa böcker eller lyssna på pod eller något annat galenskap?

Alla möjligheter nu, herregud. 

En själv och strukturen.

Men alltså.

I samband med att Estrid föddes, eller nej, i samband med att jag blev gravid, tror jag, började jag följa en massa föräldrabloggar. Eller, vem försöker jag lura - mammabloggar. Jag var ganska selektiv ändå, det skulle vara folk som kunde lite grammatik, inte tog hål i sina småbebisars öron och i allmänhet verkade normala och sympatiska. Och många av dem var dessutom intresserade av genus, och suckade över att alla trodde att ungen var en tjej bara för att hen hade röd body, och så vidare.

Nu är Estrid 17 månader, och nu har höstterminen börjat på landets alla förskolor, och mina mammabloggsungar börjar, i stor utsträckning. Och då blir det vips så väldigt tydligt. Dels att många ganska små börjar, att det är vanligast att börja runt 18 månader men att det verkar som att man hellre avrundar uppåt (14-15 månaders som börjar) än väntar (20-21).
(Uppriktig fråga: varför finns det plats på förskolan vid terminsstarterna? Höstterminen ja, de stora  ungarna går vidare till 6-års, men vårterminen? Varför kan barnen inte lika gärna börja i oktober, februari, april?)
Ja, men sen blir det ju också så att när barnen börjar i barnomsorg går det att sammanfatta föräldraledigheten. Och då visar det sig att de här familjerna, de är inget jämställdhetsmässigt undantag, så som jag kanske hoppades när de enades om att det borde finnas färggladare kläder på pojkavdelningen. Det delas inte alls jämnt. Det delas så att hon tar ett typ år och sen tar han resten, och så dagis. Och det spelar ingen roll om han tjänar mest eller om han är student, det är samma mönster i alla fall.

Och ingen kommenterar detta, heller. Ingen kommenterar att oj, i just vår familj råkar vi göra på ett könsstereotypt vis, i vår familj kör vi på pappamånaderna och det räcker, i vår familj upprepar vi mönster. Det är klart att man är en individ också, och man fattar sina egna beslut baserade på sin situation. I vår familj har jag hittills tagit ut alla föräldradagar, så det ser supermossigt ut på pappret. I praktiken har vi dock varit hemma ihop hela förra sommaren, och Kristoffer har varit hemma själv sen april, så än så länge leder jag men det jämnas ut. Jag känner att detta är värt att påpeka, att vi på pappret ser femtiotalsaktiga ut, men att jag trots det, och trots utebliven jämställdhetsbonus, prioriterar att spara på föräldradagarna, så att vi båda kan vara hemma längre.

Jag läser också en del om nära föräldraskap etc, och om folk som vill vara hemma med sina barn och vill ha vårdnadsbidrag, och där är det också så lite reflektion. Barnens förskola, som de börjar i vid 3-4 års ålder, måste ha en bra genuspedagogik, men att mamma är den som är hemma tills dess, det är inget som har med könsrollerna att göra, det är inget man nämner. Att det av olika anledningar passar bäst/fungerar att hon är hemma och inte han, och att man därför gör så, men att man är medveten om att man upprepar hela strukturen i sammanhanget, det är det ingen som vill säga.

Att vara medveten om strukturerna innebär inte att man måste dela knivskarpt millimeterrättvist, det tycker jag inte. Men det innebär att man måste hålla även sina egna val mot ljuset. Och erkänna att de inte är perfekta på alla fronter.

17 månader

Min unge. Pratar massor, senaste ordet var "koa" (koala, förstås). Läser böcker själv och gör djurens ljud. Klättrar som en liten bergsget. Går upp för rutschkanor från fel håll (lättast barfota, med ett fast grepp om mina händer). Kramas, pussas, kastar slängkyssar. Älskar att "schykla" och att gå "ute". Står ofta på morgonen med stövlar, cykelhjälm, eller båda, och pekar uppfodrande på dörren.  Älskar allt med regn: regnjackan, stövlarna, paraplyet, vattenpölarna. Gillar vatten generellt, att bada badkar, hjälpa till att diska, spilla över halva sig när hon dricker. (Fast när vi var på äventyrsbad var det för läskigt, i alla fall tills halvtimmen innan vi gick hem, då gick bubbelpoolen an. Och så åkte hon vattenrutschkana med sin far - och var rädd för rutschkanor ett par dagar efteråt.)
Tycker att det är mysigt att sitta jämte oss, på trappsteg eller i soffan. Ammar hela nätterna men kan (tack vare detta?) sova till åtta utan vidare. Har börjat sova en gång om dagen, mitt på dagen, och kan numera vaggas till sömns i famnen och läggas ner. Åtminstone kan Kristoffer det. Och lite förbryllande är det, när det är mitt på dagen och barnet sover och man kan göra precis vad som helst en liten stund.
Estrid är lite blygare för folk igen, men hon är inte svår så länge. Flirtar gärna en stund med folk på stan när man bär henne. Hon har varit på sitt livs första bröllop, och hojtade inte på någon kritisk stund, och höll ut till drygt 21. Och så har hon varit på sitt tredje barndop, sitt eget inräknat.

Vem plockade den gröna tomaten?

Åka morfar. 

Kusin Ruth (och kusin Josef, och moster Anna) kom och hälsade på. 

Bröllopsbarnet och hennes extramoster. 

Det är ju meningen att man ska tycka det, men hon är ju en osedvanligt söt unge. Och glad. Och bra på de flesta sätt, faktiskt. 

Ynk.

Jag är sjuk. Det är så synd om mig så ni anar inte. Tyvärr har jag inte feber, och alltså är jag inte sjuk nog för att vara hemma från jobbet, och alltså måste jag gå dit imorgon igen och skrika sönder min hesa röst för att försöka få pensionärerna att höra vad jag säger.

Så för säkerhets skull har jag suttit i soffan nästan hela kvällen, och fått glass och te och bulle, medan Kristoffer har tvättat, slängt sopor och köpt glass. Efter att han nattat barnet, då.

Barnet som under kvällen ramlade huvudstupa och slog i pannan (tur att man går till BVC så sällan nu att de inte kan börja undra på hennes blåmärken....).

Så ja, det kanske inte är mest synd om mig. Egentligen. Men den här whiskyrösten, den behöver jag inte ha kvar imorgon, faktiskt. 

Valet och kvalet:

Om man nu ska köpa en lite ohemult dyr, men fin, bärsele - vilken färg? Gul eller blå regnbåge? Båda är ju fina, men vilken är finast?

Och byxorna är i storlek 74, jag lovar.

Gissa om det var då hon var iförd denna mundering som barnet satte sig i lerpölen, två gånger. 

Nej, förstås. Men det var mysigt med ett bad, ändå. 

Kräv din rätt.

Ja, gör det. Kräv din rätt i vården. Gå in till den du ska träffa, en läkare till exempel, och kräv att ni går till botten med ditt problem. Börja samtalet med det, så vet hen var du står. Att du inte är en sån som låter sig hunsas med. Berätta om ditt problem. Berätta vad du vill göra för undersökningar och vilka prover du tycker ska tas.

Om läkaren säger att det inte är rimliga prover att ta, eller att den sortens prover inte ens finns, eller att hen vill att du ska prova med en behandling baserat på det du berättar och det som syns vid en undersökning, lyssna inte. Man vet ju hur de är. De vill hålla allt vettigt ifrån dig. De undersökningar du vill ha finns alldeles säkert, och är det du behöver, och det är enbart för att jävlas som läkaren inte vill låta dig göra dem.

Om läkaren envisas, förklara att du vill träffa en specialist. Lyssna inte när läkaren försöker förklara att en specialist, om denne inte avvisar remissen, kommer att föreslå samma åtgärder som den läkare du pratar med. Man vet ju att de inte kan något på vårdcentralen i alla fall, du går bara dit för att du är tvungen. (Säg gärna det till läkaren, så att hen vet.)

Och när du inte får någon remiss till en specialist heller, förklara att du är mycket missnöjd och tacka nej till den behandling och den utredning som erbjuds.


Bonus: om detta (i vissa variationer) upprepas två gånger under en eftermiddag, så kan det hända att läkaren går ut och gråter i fikarummet och måste tröstas av någon snäll sköterska. Och det kan de ju gott ha, läkarna. Man vet hur de är. Vill inte alls hjälpa. Sitter och tjuvhåller på de bra undersökningarna.




(Åh, jag borde bli arg istället för ledsen. Men det är lättare sagt än gjort.)