alltid.
Nåja, ett: mellan klockan tolv och klockan nio är det, ironiskt nog, nio timmar. Och världen pekar finger och säger: vad var det jag sa?
Mat är bra.
Två: jag måste hitta nytt förhållningssätt till det här med mig själv. Igen. Nya vinklar. Och det är ingen som kan göra det åt mig. Fast jag skulle vilja att någon gjorde det åt mig.
Tre: idag var jag den slöaste lilla kandidaten någonsin. Jag gjorde för all del en epikris (på en tvåtimmarsinläggning) och en kompletterande inskrivning, men det var inte riktigt med flit. Och så har jag sett en PCI (på folkspråk ballongsprängning, sånt som vi inte kan använda för då skulle folk förstå oss, och inse att det må vara komplicerat att vara doktor men inte sååå komplicerat faktiskt, och sluta beundra oss så mycket och vilja sänka våra löner lite, och så kan vi ju inte ha det, så lite latin och förkortningar har aldrig skadat någon (och jag, jag älskar det litegrann, framförallt latinet, och det här momentet av främmande språk, <3, men syftet med det är ju rätt tveksamt), det var action. Men blyförkläden, hur vänjer man sig? Det är så tungt! PCI:n tog cirka fyrtio minuter (fyrtio minuter för att ta sig in och se hjärtats blodförsörjning, öppna det tilltäppta kärlet, fixera det med stent och lappa ihop patienten, det är ganska imponerande). Fyrtio minuter är inte så lång tid. Min krigsskada nyckelbenet värkte. Jag bytte tyngdpunkt. Jag dignade lite under blybördan. Och det var som sagt inte ens en timme, och det var intressant. Min fysik lämnar en del att önska.
Jag gick hem 16.15. Jag frågade inte "finns det något mer jag kan göra?". Jag sa "åtta imorgon, hej!" och gick. Och solskenet som jag längtat ut till hela dagen har gått till gråmulenhet, i alla fall. Och jag känner mig arbetsskygg.
Nu: mot Hemköp (mat är bra), eventuellt lite kyrkogårdssightseeing (min morbida läggning) och vad sägs om lite studier ikväll, slöfock, det vore väl en överraskning?
(Och vad sägs om lite emolyft ikväll, det vore önskvärt. Cheer up, emo kid.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar