Jag har gått alla mina jourer på internmedicinska året. Jag är en gyllne gud.
Gyllene är det att få känna sig lite som att man vet vad man gör. Idag har jag skrivit in en patient på avdelningen och känt mig riktigt delaktig i mitt joursvansande. (Bra handledare: guds gåva till kandidaten).
I övrigt har jag inte ätit på elva timmar, eller jo, ett äpple. Det här med jourer, tills dess att jag ska göra något själv och inte bara svansa måste jag skärpa mig och ÄTA. Jag är visserligen en hungertålig människa, men för guds skull, vad försöker jag bevisa? Att jag inte faller död ner utan föda? Det är ingen överraskning.
Idag frågade till och med handledaren om jag ätit något (vilket är notabelt, så är nästan aldrig fallet). Jag ljög, eftersom jag spontanjourade ikväll (utplaceringens fröjder) och inte hade någon mat med mig. Men ja.
Nu ska jag pallra mig hem till den fulaste lägenheten i Karlstad, med trådslitna lakan i gnirkande säng och en viss instängd lukt. Ironiskt nog ligger den i ett område fullt av vackra doktorsvillor på minst tre våningar. Men där har jag maaaat och en bok (som inte är rosa och heter internmedicin...) och om tolv timmar ska jag vara på det här sjukhuset igen... Men då har jag den rödlockiga överläkaren som leder mig med fast hand, och en kranskärlsmottagning att medverka på, och en glad gastrointestinalkanal.
Toodels.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar