fredag 26 oktober 2007

Hejhej internet. Igen.

Det är vackert, det är det, med hösten.

Jag vaknar varje morgon med ett "jagharförsovitmig"-ryck. Jag drömmer om avdelningsarbete, och om saker jag gjorde dagen innan. Det är ganska trist att återuppleva de tråkiga bitarna.
Fast igår drömde jag om att jorden gick under. Eller, vi väntade på det. Det var oundvikligt. Folk gick hem till sina familjer, för den sista stunden. Vi var några som vaktade det stora hålet, det som på något sätt skulle orsaka jordens undergång.

Nästa vecka, måndag: praktiskt prov. Redan denna vecka: stor ångest. Hur ska jag någonsin kunna säga något vettigt om någons andningsljud? Om de inte är normala, gud, giv mig en patient med normala andningsljud.

Annars: något som spänner, något som strävar, något som längtar bort.

"Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt,
over de høje fjelde!"


När jag ändå citerar; mina två bästa Vysotsky-citat. Inte för att beskriva något med mig, utan bara för att jag tycker om dem.


"Med guld har jag prytt min trasiga själ
så att Vår herre ska se på mig ofta."

"En gång ska någon tvinga oss alla
bara en döde är fri, fri, fri."

Det är en särskild känsla av att fästa sig vid formuleringar och bära ord inombords. Det är en känsla av att jag faktiskt har något med orden, något på riktigt. Att jag inte bara fejkar för att verka häftig och intellektuell.

Tredje noten (jag ska skriva ett musiktstycke till mig själv):
tro mer om mig.

(Fjärde:
och inte genom att tro mindre om andra.)

2 kommentarer:

Anonym sa...

"ud jeg vil ut"-citatet finns i Den allvarsamma leken (också?), finfinfint.

förresten drömde jag att världen faktiskt gick under härom natten. genom att den sprack och det blev ett stort hål som folk ramlade ner i. eh. ni vaktade visst inte tillräckligt.

Karin sa...

Jo, där citerar Lydia. Men däremot verkar, vid närmare googlande, Ibsen inte ett dugg inblandad (vilket jag trodde: att Nora i ett dockhem sa det där?), utan bara Bjørnstierne Bjørnson. Jag är visst dålig på mina norrmän.

Och hallå, vi skulle ju inte kunna göra något åt undergången? Jag antar att vi vaktade för att ingen skulle råka trilla ner för tidigt; innan världens undergång. Några minuter hit och dit var viktigt i den där drömmen....