Kollade upp avbokningsskyddet för Vietnam. Tänkte att jag kanske skulle kunna få slippa. Slippa vara så utlämnad som man är på en resa. Slippa hakmask och enteriter och allt annat som hypokondrierar i en. Slippa orka med mig själv i den påfrestning det är med en ny miljö, och slippa oroa mig för att ingen annan ska orka med mig heller.
(Tyngden jag utgör just nu, inte önskvärd.)
Men det kräver sjukdom eller död i den nära familjen med det avbokningsskydd vi valde (åh, varför varför varför) så det är inget att önska sig, än mindre att hoppas på.
Att det också känns som något att orka. Att åka över halva jorden och bidra utav bara helvete till växthuseffekten och att bara orka.
Jag lekte med tanken att få vara här hemma, läsa genusmedicin som valbar kurs istället. Och det lockade så. Men nu inte. Nu risfält och kommunistregim och sjukvård med helt andra resurser. Och det kommer bli roligt. Inte bara något att orka. Säkert säkert. Och det kommer bli värme i vintern och nya bilder att bära med sig och det kommer bli roligt. Säkert säkert.
(All denna självövertalning.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar