Jag saknar Mora. Det här var lite otippat. Jag som var helt "och nu ska jag vara fyra veckor i Uppsala, värsta lyxen!" tänker nu "om tre veckor är jag i Mora igen, i alla fall".
Skillnaden Mora och Akademiska kan beskrivas med två överläkarexempel.
Överläkaren i Mora var ganska skarp, och öppnade dörren åt mig med den fantastiska repliken "kvinnor och barn först, du får välja själv vad du är". Men han sa också regelbundet "Det är ju fullständigt lysande!". Först trodde jag att det var ironiskt, men sedan insåg jag att nä, det var på allvar. Och när jag var med på op med sagda överläkare, när en ST-läkare opererade, så kom den repliken sådär en gång i kvarten.
Sagda överläkare tittade också på mig i basker och kappa och sa att jag påminde om Karin Boye. Vilket ju var en komplimang, men framförallt, han tittade på mig och småpratade med mig och dessutom om något icke sjukhusrelaterat. Jag var inte bara kandidat, jag var folk också.
Man kan ju tycka att det är små saker. Artigt småprat och att berömma folk som står under en på hierarkin ibland. Men det händer liksom inte i Uppsala. Överläkaren i Uppsala säger saker som "Ja, ni kan ju vara på Samariterhemmet också, där är de inte lika trötta på kandidater". Eller som följande dialog:
Operationssköterskan: "Åh, det är så bra med er kandidater, jag är så glad när ni är med, då får jag en liten paus från att hålla hakarna."
Jag: "Vad bra att känna att man är till någon nytta."
Överläkaren: "Nä, ni är väl inte vana vid att någon uppskattar er alls, höhö."
Det hade ju kunnat varit en trevlig kommentar, om den varit med istället för mot.
Och beröm, beröm händer inte. Inte bara så att man inte berömmer kandidater (man påpekar bara för dem att de inte är så poppis, men det är ju inte en själv som säger det, så det kan man säga bäst man vill...), men man berömmer inte sina underdoktorer heller. Alls.
Jag börjar undra om det krävs en speciellt självplågande läggning för att vilja bli kirurgspecialist i Uppsala.
När jag var i Mora tänkte jag "hoho, det är lite lustigt här, det är stor skillnad mot medicin, de är som på Scrubs, kirurgerna, på riktigt!"
I Uppsala tänker jag "herregud, de är ju konstiga, rent ut sagt konstiga!"
Fast idag var en lite bättre dag. Och när man är en och en med doktorerna är de rätt trevliga. Det är liksom stämningen som är... konstig. Stram och macho och dödshierarkisk.
Jag vill göra AT på ett litet sjukhus. Har jag sagt det innan? Det har alltid varit min plan. Nu är jag på väg att bli fullkomligt övertygad.
Det bra är att jag är peppad på Mora, i alla fall. Alltid något.
Samt att jag sydde idag! Ett helt sår, och så fäste jag ett drän också, och jag var darrhänt och långsam med vad fanken, första gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar