Åter:
det är väl mig det är fel på är det inte mig det är fel på?
Man står där först med gråten i halsen och sen rinner den över och man tänker JÄVLA JÄVLA MÄNNISKA och man tänker allt hatet.
Sen går man ut därifrån med gråten över hela sig och den där jävla människan säger att jag måste ju ta att bli undervisad och att han tycker om att ha kandidater och lära upp dem och på mitt trötta arga
"ja men det är säkert mitt fel alltihop?"
säger "nä"
men inte säger
"det kanske kanske kanske har ett uns med mitt beteende att göra"
för det har det alltid. Det är alltid ens eget fel.
Jag önskar att jag kunde bära ut känslan av ilska med mig från situationen, att det inte skulle behöva glida över till alla dessa självanklagelser.
JÄVLA UTBILDNING. Rent ut sagt.
Orka två år till av det här, tänker jag, men det finns ju rara människor och bättre tillfällen. Det gör det. Memento memento.
Och kirurgen med dessa dårar till doktorer är bara en termin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar