Det här blev ju pretentiöst

Men dagens insikt är att min stora förhoppning för det här barnet inte är att hon ska bli vacker, klok eller ens musikalisk. (Stod i kö bakom en treåring (med förälder) i mataffären igår, och ungen nynnade envist och tondövt på Idas sommarvisa (tillräckligt med ton för att känna igen melodin, men det var också allt), och jag önskade mig öronproppar redan efter två minuter, och då fick jag gå därifrån.)

Min stora önskan är att hon (och helst inte bara i lövsprickningsmaj) ska känna att det är en välsignelse att få leva. 

Inte jämt, förstås. Men som grundton.