Idag är det mors dag, och i år är det en dag som handlar om mig. I år är jag Estrids mamma.
Jag tänkte skriva att i år är det en dag som berör mig, men det stämmer inte riktigt. I år som alla år. Det är en dag för att tänka på mamma. Det är också en dag i slutet av maj, och en dag då jag räknar.
I år är det 15 år sedan min mamma dog, i slutet av maj -98. Jag fyller 30 till hösten, och har nu levt lika länge utan henne som med henne. Ändå har det senaste året varit fullt av henne och hennes frånvaro. Det blir förstås så, när man får barn.
Allt som jag skulle berättat för henne. Från tanken, till det positiva testet. Vidare den lilla lilla blödningen och hjärtat som slog på ultraljudet. Att berätta för familjen och sen för vännerna. Magen som växte. Oron för att inte bli en bra förälder. Oron för att jag inte skulle kunna knyta an. Rutinultraljudet. Klädproblemen. Krämporna. Nyfikenheten och rädslan. Förlossningen. Allt detta.
Jag har på ett sätt det så bra man kan ha det utan en mamma: jag har en tio år äldre storasyster med fem barn och massor av erfarenhet. Som minns vår barndom och även saker jag inte minns. Som jag pepprar med frågor; hur tänkte ni med föräldrapenning barnvagn förskola namn dop, hur tänkte du med förlossning amning mammakläder fler barn? Jag är så tacksam för min syster.
Men hon är ju inte min mamma. Jag hade kunnat ha båda.
I veckan skickade vi in papprerna på Estrids namn till Skatteverket. (Vi hade bestämt oss, men ibland tar det lite tid. Men vi var före tre månader, i alla fall!) Vår dotter heter Estrid Inger Idil. Estrid som är hennes eget, Inger efter sin mormor och Idil som är hennes turkiska namn.
Estrid kommer aldrig träffa sin mormor. Å andra sidan har hon en morfar och hans sambo, en farmor, en farfar och hans fru, en moster, en faster, två morbröder, en farbror och fem kusiner. Hon kommer att ha folk som älskar henne och skämmer bort henne och ger henne sammanhang. Hon kommer inte sakna en mormor, inte på det viset.
Men jag gör ju det. Jag saknar. Så mycket.
Idag blev jag firad med finfrukost på balkongen. Estrid tog viss hjälp av sin far i ordnandet av detta. Det var fint. Jag tycker fortfarande att det är alldeles märkligt att jag är hennes mamma. Och jag kommer på mig själv med att hellre prata om föräldraledighet, föräldrapenning och föräldragrupp. Det är svårt att förstå att det där är mitt lilla barn, och ännu svårare att använda m-ordet. Det är laddat för mig på flera sätt.
Men det kommer, det oroar mig inte.
Jag tänkte skriva att i år är det en dag som berör mig, men det stämmer inte riktigt. I år som alla år. Det är en dag för att tänka på mamma. Det är också en dag i slutet av maj, och en dag då jag räknar.
I år är det 15 år sedan min mamma dog, i slutet av maj -98. Jag fyller 30 till hösten, och har nu levt lika länge utan henne som med henne. Ändå har det senaste året varit fullt av henne och hennes frånvaro. Det blir förstås så, när man får barn.
Allt som jag skulle berättat för henne. Från tanken, till det positiva testet. Vidare den lilla lilla blödningen och hjärtat som slog på ultraljudet. Att berätta för familjen och sen för vännerna. Magen som växte. Oron för att inte bli en bra förälder. Oron för att jag inte skulle kunna knyta an. Rutinultraljudet. Klädproblemen. Krämporna. Nyfikenheten och rädslan. Förlossningen. Allt detta.
Jag har på ett sätt det så bra man kan ha det utan en mamma: jag har en tio år äldre storasyster med fem barn och massor av erfarenhet. Som minns vår barndom och även saker jag inte minns. Som jag pepprar med frågor; hur tänkte ni med föräldrapenning barnvagn förskola namn dop, hur tänkte du med förlossning amning mammakläder fler barn? Jag är så tacksam för min syster.
Men hon är ju inte min mamma. Jag hade kunnat ha båda.
I veckan skickade vi in papprerna på Estrids namn till Skatteverket. (Vi hade bestämt oss, men ibland tar det lite tid. Men vi var före tre månader, i alla fall!) Vår dotter heter Estrid Inger Idil. Estrid som är hennes eget, Inger efter sin mormor och Idil som är hennes turkiska namn.
Estrid kommer aldrig träffa sin mormor. Å andra sidan har hon en morfar och hans sambo, en farmor, en farfar och hans fru, en moster, en faster, två morbröder, en farbror och fem kusiner. Hon kommer att ha folk som älskar henne och skämmer bort henne och ger henne sammanhang. Hon kommer inte sakna en mormor, inte på det viset.
Men jag gör ju det. Jag saknar. Så mycket.
Idag blev jag firad med finfrukost på balkongen. Estrid tog viss hjälp av sin far i ordnandet av detta. Det var fint. Jag tycker fortfarande att det är alldeles märkligt att jag är hennes mamma. Och jag kommer på mig själv med att hellre prata om föräldraledighet, föräldrapenning och föräldragrupp. Det är svårt att förstå att det där är mitt lilla barn, och ännu svårare att använda m-ordet. Det är laddat för mig på flera sätt.
Men det kommer, det oroar mig inte.
1 kommentar:
Fin text! Å en påminnelser om att ringa min egen mamma lite oftare.
Skicka en kommentar