Hurra för Estrid! Tremånadersdagen firar hon hos farmor.
Hon är både roligare och mer krävande nuförtiden. Roligare, eftersom hon är pratig, skrattig och utvecklas motoriskt. Mer krävande som i att hon inte längre förstår sitt eget bästa, utan kan bli för trött för att kunna somna, vilket är ett besvärligt läge.
Sjalen är inte lika hundraprocentig när det kommer till sömnen, och hennes pappa har utvecklad ett sövgung som ser ut att vara hämtat från "Ministry of silly walks".
På nätterna har hon också fått svårare att somna om emellanåt. Högst ovälkommet: jag petar gärna in en bröstvårta i munnen på henne lite halvsovande sådär, men när hon ligger sprallig och glad och sparkar och inte är hungrig...
Men allra oftast somnar hon om, och vaknar två eller tre gånger per natt fortfarande.
Amningen går fortfarande bra; den största skillnaden är att det har börjat kännas ännu mysigare. Det är väl oxytocinet, men jag är så glad över att jag kan amma, att jag har x-kromosomer och bröst och att allt bara fortsätter funka. Jag har kommit på mig själv med att redan känna lite vemod över att vi redan är halvvägs av den rekommenderade helamningsperioden. (Ska det vara på det här viset blir jag en sån där som ammar sin tvååring, men det är ju inte det värsta som kan hända.)
Estrid gillar fortfarande kalimban, och musik i allmänhet har en lugnande effekt. Hon gillar att föra samtal, då kan hon bli så till sig att hon skrattar. Hon har börjat uppskatta att titta på saker mer, till exempel träd och böcker (bra, mycket bra!). Hon tycker om att "sitta" i knäet och ha koll.
Motoriskt jobbar hon på med nacken, och det kan vara en riktig fest att ligga på mage på någons bröstkorg och ha ögonkontakt. Händerna hittar ofta till munnen, och hon har börjat med att suga på saker på ett annat sätt, som inte är hunger.
Det är dubbelt: jag vill stanna tiden, sommar och jasminblom och denna förtjusande unge - å andra sidan är jag nyfiken på allt hon ska lära sig. Lillhjärtat.
Hon är både roligare och mer krävande nuförtiden. Roligare, eftersom hon är pratig, skrattig och utvecklas motoriskt. Mer krävande som i att hon inte längre förstår sitt eget bästa, utan kan bli för trött för att kunna somna, vilket är ett besvärligt läge.
Sjalen är inte lika hundraprocentig när det kommer till sömnen, och hennes pappa har utvecklad ett sövgung som ser ut att vara hämtat från "Ministry of silly walks".
På nätterna har hon också fått svårare att somna om emellanåt. Högst ovälkommet: jag petar gärna in en bröstvårta i munnen på henne lite halvsovande sådär, men när hon ligger sprallig och glad och sparkar och inte är hungrig...
Men allra oftast somnar hon om, och vaknar två eller tre gånger per natt fortfarande.
Amningen går fortfarande bra; den största skillnaden är att det har börjat kännas ännu mysigare. Det är väl oxytocinet, men jag är så glad över att jag kan amma, att jag har x-kromosomer och bröst och att allt bara fortsätter funka. Jag har kommit på mig själv med att redan känna lite vemod över att vi redan är halvvägs av den rekommenderade helamningsperioden. (Ska det vara på det här viset blir jag en sån där som ammar sin tvååring, men det är ju inte det värsta som kan hända.)
Estrid gillar fortfarande kalimban, och musik i allmänhet har en lugnande effekt. Hon gillar att föra samtal, då kan hon bli så till sig att hon skrattar. Hon har börjat uppskatta att titta på saker mer, till exempel träd och böcker (bra, mycket bra!). Hon tycker om att "sitta" i knäet och ha koll.
Motoriskt jobbar hon på med nacken, och det kan vara en riktig fest att ligga på mage på någons bröstkorg och ha ögonkontakt. Händerna hittar ofta till munnen, och hon har börjat med att suga på saker på ett annat sätt, som inte är hunger.
Det är dubbelt: jag vill stanna tiden, sommar och jasminblom och denna förtjusande unge - å andra sidan är jag nyfiken på allt hon ska lära sig. Lillhjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar