Var den enda som gav plockmat. Och som samsov med flit (fast alla hade barnet i sängen någon gång under de flesta nätter). Och som ammade (våra ungar är snart 10 månader, bara).
Bärsjalen har varit annorlunda hela tiden. Och tygblöjorna har jag aldrig nämnt.
Estrid gick bäst av alla, och hade tjocka kinder, och var glad.
Ingen ifrågasatte, allt var trevligt, bebisarna var nyfikna på varandra.
Ändå känner jag på något sätt att jag vill rättfärdiga mina val för mig själv, igen. Ändå frågar jag Kristoffer "vill du fortfarande ha henne i vår säng?" Ändå ursäktar jag mig för att vi inte försökt mer med vagn.
Vår bebis mår bra. Vi är nöjda. Allt är underbyggt och inte foliehattigt.
Ge mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar