Jag hittade ett remissvar i min inkorg i veckan.
"Patienten avliden."
Jag tog fram journalen. En patient jag träffade i höstas, men ansiktet kom fram när jag läste min anteckning.
När jag träffade henne hade hon redan symptom som tydligt talade för malignitet. Som skrek cancer. Besvärliga symptom som hon haft länge. Likväl var hon vänlig och trygg, tillitsfull till vården, tålmodig trots lång väntetid på akuten.
Hon var inte ung. Det var en cancer. Den var med all säkerhet obotlig redan då.
Det sorgliga är att läsa journalen. Hon bollas än hit, än dit. Hon kommer till rätt mottagning. Hon blir sämre. Hon bollas till akuten, där jag träffar henne, och det är helt fel ställe så jag bollar, i samråd med bakjouren, tillbaka och vidare. Hon bollas flera varv. I journalen räknar jag till tre tillfällen då rätt mottagning eller avdelning nekar henne och försöker få henne till någon annan.
Jag skäms. Att det är så här vi gör mot någon med cancer.
Vad det gör med vården, och med oss i vården; den här jävla platsbristen. Det reflexmässiga "är det här inte någon annans patient?". Det här bollandet som uppstår. Oavsett om prognosen var dålig redan vid första besöket.
Det är ju inte människovärdigt.
"Patienten avliden."
Jag tog fram journalen. En patient jag träffade i höstas, men ansiktet kom fram när jag läste min anteckning.
När jag träffade henne hade hon redan symptom som tydligt talade för malignitet. Som skrek cancer. Besvärliga symptom som hon haft länge. Likväl var hon vänlig och trygg, tillitsfull till vården, tålmodig trots lång väntetid på akuten.
Hon var inte ung. Det var en cancer. Den var med all säkerhet obotlig redan då.
Det sorgliga är att läsa journalen. Hon bollas än hit, än dit. Hon kommer till rätt mottagning. Hon blir sämre. Hon bollas till akuten, där jag träffar henne, och det är helt fel ställe så jag bollar, i samråd med bakjouren, tillbaka och vidare. Hon bollas flera varv. I journalen räknar jag till tre tillfällen då rätt mottagning eller avdelning nekar henne och försöker få henne till någon annan.
Jag skäms. Att det är så här vi gör mot någon med cancer.
Vad det gör med vården, och med oss i vården; den här jävla platsbristen. Det reflexmässiga "är det här inte någon annans patient?". Det här bollandet som uppstår. Oavsett om prognosen var dålig redan vid första besöket.
Det är ju inte människovärdigt.
1 kommentar:
Hej,
jag har för avsikt att citera ur din blogg i DN. Skulle dock vilja prata med dig först. Var god kontakta maciej.zaremba@dn.se
Bästa hälsningar
Maciej Zaremba
Skicka en kommentar