Hamnade i ett samtal om vad sjukvården bör förbättra under gårdagen. Det är ju mycket, förstås, och det kan bli en väldigt lång önskelista. I slutänden är ju landstingsbudgeten en ändligt summa, så om någon ska ha mer pengar/resurser måste någon annan få mindre, men jag tänkte göra det lite lätt för mig och börja med saker som jag tycker man borde satsa på.
1. Fler vårdplatser.
Akademiska sjukhuset ska minska 50 vårdplatser för att spara pengar. Jag undrar vilka vårdplatser det blir...
Redan i nuläget skickar vi hem folk som nog klarar det, men som skulle vara tryggare med ett vårddygn till. Bakjourens råd på akuten är ofta kraftigt färgade av platsläget: "Det finns inga vårdplatser, kan hon inte gå hem?". Dessutom utlokaliseras patienter: även om du har en hjärtsvikt kan du hamna på gynekologavdelningen, om det inte finns plats på medicinavdelning. Det är mindre patientsäkert, inhumant att skicka runt sjuka människor på det sättet i onödan och innebär sämre arbetsvillkor för personalen (som ju är upplärda och specialiserade på en annan patientkategori).
Platsbristen innebär också ett allmänt krig på storsjukhuset, där alla slår ifrån sig och säger "inte min patient!". Upptäcker man väl inne på sjukhuset att patienten har gallsten och inte någon eventuell hjärtinfarkt, så är det lögn och förbannat lögn att få patienten till kirurgavdelning. Alla slår i från sig.
De som drabbas av det här är äldre och sjuka patienter. Det är de som bollas mellan avdelningar, som får åka hem från akuten efter att ha väntat i timmar på olika undersökningar i stället för att få en natt på sjukhus, de som får gå hem en dag tidigare och så får anhöriga lösa det hela i väntan på hemtjänsten som kommer på måndag.
2. Fler och snabbare samtalskontakter inom psykiatrin/primärvården.
Det känns ju sådär roligt att diagnosticera en depression, konstatera att personen inte tänker gå hem och ta livet av sig och därmed inte behöver läggas in, sätta in antidepressiva och därefter skicka hem med återbesök om en månad.
Och om det känns sådär roligt att skicka hem folk på det sättet, hur känns det då att bli hemskickad på det där sättet? En månad är lång tid när man har skuldkänslor, känner sig värdelös och tänker att det vore skönt att vara död, och de antidepressiva tabletterna börjar ha effekt efter ett par veckor först...
Dessutom är psykoterapi lika effektivt som läkemedel - och har mindre biverkningar...
3. Mer sjukgymnastik.
Åt folket! Men allra mest åt de gamla. På de medicinavdelningar jag jobbat på här på universitetssjukhuset har det krävts remiss för att kunna skaka fram en sjukgymnast. Då blir det av för sällan. Och gamlingarna kan ligga veckovis, och inte få mer träning än vad de stackars stressade sjuksköterskorna och undersköterskorna lyckas klämma in. Jag skulle vilja ha sjukgymnastronder på den typen av avdelningar: att det ett par gånger i veckan kom en sjukgymnast och aktivt frågade "han då? eller hon?".
4. Högre lön åt sjuksköterskorna.
Alltså, ingångslönen för en sjuksköterska tycker jag är helt rimlig. Det trista i sammanhanget är att femton år senare, när man kan avdelningen på sina fem fingrar, när man med gott mod introducerar nyanställda och handleder studenter, när man kommer med kloka förbättringsförslag - då har man fortfarande i princip samma lön. Är det rimligt? Får det folk att stanna kvar på arbetsplatsen, inom yrket? Ger det motivation till att utvecklas och att ta ansvar?
Ovanstående lista är präglad av att jag så här långt på AT:n göra medicinblocket, och vara en sväng på psyk. Jag kan återkomma med en uppdaterad version om ett år.
Andra saker man skulle kunna lägga pengar på:
- mat som lagas på plats (och inte åker från Västerås...), med fördel ekologisk/närproducerad i största möjliga utsträckning
- bättre journalsystem (skulle frigöra tid och ork för vårdpersonalen, till patienternas fromma.)
- städning (det är stora dammråttor under skåpen i mitt omklädningsrum, och de har varit där sedan i oktober...)
Och som bonus, om man skulle råka ha pengar över i alla fall (haha, jag vet, som om!):
- En liten slant till underläkarna som arbetar kvällsjourer. Mellan 19-22 har jag ett generöst tilltaget tillägg på 10% av min lön. En Handelsanställd har 50% ob-tillägg fram till klockan 20, och därefter 70%. Inte den bästa biten i läkaravtalet, om man så säger...
Men jo, jag har en helt okej lön, och framför allt har jag en löneutveckling att se fram emot, så nej, lägg eventuellt överblivna slantar på lite extra sjukhuskonst i stället. Jag ville mest berätta om att en handelsanställd har ett betydligt lönsammare kvällspass, för det tycker jag är ett ganska intressant faktum.
Sammanfattningsvis: mer pengar, och mer sängar! åt de gamla och multisjuka. De som inte kan skriva de arga insändare som sjukvårdsdebatten annars svämmar över av. Mindre pengar åt de som tycker att det är för dåligt tv-utbud i väntrummet på akuten, att de borde få antibiotika när de nu är på ett läkarbesök fast de har virussymptom, att de inte borde behöva vänta två veckor på en läkartid när de har kroniska besvär sedan månader tillbaka, att det är smidigt att söka akuten på vägen hem från jobbet så att man slipper gå ifrån på arbetstid, att de borde få en snabb magnetröntgen pga sina domningar i en fot som ter sig helt godartade och att ett år är för långt tid att vänta på överviktskirurgi när övervikten i sig tagit tjugo år att skapa...
De mest behövande är inte de som hörs mest. Fundera på det nästa gång du hör någon klaga över den svenska sjukvården. Jag tycker att det finns massor att göra bättre, mycket som borde organiseras om, bemötande att jobba på med mera. Men för varje gnällig åttiotalist som fått vänta fyra timmar på akuten finns flera gamlingar som fått vänta längre än så, och som inte lidit av dåligt tv-utbud i väntrummet utan av att de inte fått hjälp att gå och kissa mer än en gång under den tiden.
1. Fler vårdplatser.
Akademiska sjukhuset ska minska 50 vårdplatser för att spara pengar. Jag undrar vilka vårdplatser det blir...
Redan i nuläget skickar vi hem folk som nog klarar det, men som skulle vara tryggare med ett vårddygn till. Bakjourens råd på akuten är ofta kraftigt färgade av platsläget: "Det finns inga vårdplatser, kan hon inte gå hem?". Dessutom utlokaliseras patienter: även om du har en hjärtsvikt kan du hamna på gynekologavdelningen, om det inte finns plats på medicinavdelning. Det är mindre patientsäkert, inhumant att skicka runt sjuka människor på det sättet i onödan och innebär sämre arbetsvillkor för personalen (som ju är upplärda och specialiserade på en annan patientkategori).
Platsbristen innebär också ett allmänt krig på storsjukhuset, där alla slår ifrån sig och säger "inte min patient!". Upptäcker man väl inne på sjukhuset att patienten har gallsten och inte någon eventuell hjärtinfarkt, så är det lögn och förbannat lögn att få patienten till kirurgavdelning. Alla slår i från sig.
De som drabbas av det här är äldre och sjuka patienter. Det är de som bollas mellan avdelningar, som får åka hem från akuten efter att ha väntat i timmar på olika undersökningar i stället för att få en natt på sjukhus, de som får gå hem en dag tidigare och så får anhöriga lösa det hela i väntan på hemtjänsten som kommer på måndag.
2. Fler och snabbare samtalskontakter inom psykiatrin/primärvården.
Det känns ju sådär roligt att diagnosticera en depression, konstatera att personen inte tänker gå hem och ta livet av sig och därmed inte behöver läggas in, sätta in antidepressiva och därefter skicka hem med återbesök om en månad.
Och om det känns sådär roligt att skicka hem folk på det sättet, hur känns det då att bli hemskickad på det där sättet? En månad är lång tid när man har skuldkänslor, känner sig värdelös och tänker att det vore skönt att vara död, och de antidepressiva tabletterna börjar ha effekt efter ett par veckor först...
Dessutom är psykoterapi lika effektivt som läkemedel - och har mindre biverkningar...
3. Mer sjukgymnastik.
Åt folket! Men allra mest åt de gamla. På de medicinavdelningar jag jobbat på här på universitetssjukhuset har det krävts remiss för att kunna skaka fram en sjukgymnast. Då blir det av för sällan. Och gamlingarna kan ligga veckovis, och inte få mer träning än vad de stackars stressade sjuksköterskorna och undersköterskorna lyckas klämma in. Jag skulle vilja ha sjukgymnastronder på den typen av avdelningar: att det ett par gånger i veckan kom en sjukgymnast och aktivt frågade "han då? eller hon?".
4. Högre lön åt sjuksköterskorna.
Alltså, ingångslönen för en sjuksköterska tycker jag är helt rimlig. Det trista i sammanhanget är att femton år senare, när man kan avdelningen på sina fem fingrar, när man med gott mod introducerar nyanställda och handleder studenter, när man kommer med kloka förbättringsförslag - då har man fortfarande i princip samma lön. Är det rimligt? Får det folk att stanna kvar på arbetsplatsen, inom yrket? Ger det motivation till att utvecklas och att ta ansvar?
Ovanstående lista är präglad av att jag så här långt på AT:n göra medicinblocket, och vara en sväng på psyk. Jag kan återkomma med en uppdaterad version om ett år.
Andra saker man skulle kunna lägga pengar på:
- mat som lagas på plats (och inte åker från Västerås...), med fördel ekologisk/närproducerad i största möjliga utsträckning
- bättre journalsystem (skulle frigöra tid och ork för vårdpersonalen, till patienternas fromma.)
- städning (det är stora dammråttor under skåpen i mitt omklädningsrum, och de har varit där sedan i oktober...)
Och som bonus, om man skulle råka ha pengar över i alla fall (haha, jag vet, som om!):
- En liten slant till underläkarna som arbetar kvällsjourer. Mellan 19-22 har jag ett generöst tilltaget tillägg på 10% av min lön. En Handelsanställd har 50% ob-tillägg fram till klockan 20, och därefter 70%. Inte den bästa biten i läkaravtalet, om man så säger...
Men jo, jag har en helt okej lön, och framför allt har jag en löneutveckling att se fram emot, så nej, lägg eventuellt överblivna slantar på lite extra sjukhuskonst i stället. Jag ville mest berätta om att en handelsanställd har ett betydligt lönsammare kvällspass, för det tycker jag är ett ganska intressant faktum.
Sammanfattningsvis: mer pengar, och mer sängar! åt de gamla och multisjuka. De som inte kan skriva de arga insändare som sjukvårdsdebatten annars svämmar över av. Mindre pengar åt de som tycker att det är för dåligt tv-utbud i väntrummet på akuten, att de borde få antibiotika när de nu är på ett läkarbesök fast de har virussymptom, att de inte borde behöva vänta två veckor på en läkartid när de har kroniska besvär sedan månader tillbaka, att det är smidigt att söka akuten på vägen hem från jobbet så att man slipper gå ifrån på arbetstid, att de borde få en snabb magnetröntgen pga sina domningar i en fot som ter sig helt godartade och att ett år är för långt tid att vänta på överviktskirurgi när övervikten i sig tagit tjugo år att skapa...
De mest behövande är inte de som hörs mest. Fundera på det nästa gång du hör någon klaga över den svenska sjukvården. Jag tycker att det finns massor att göra bättre, mycket som borde organiseras om, bemötande att jobba på med mera. Men för varje gnällig åttiotalist som fått vänta fyra timmar på akuten finns flera gamlingar som fått vänta längre än så, och som inte lidit av dåligt tv-utbud i väntrummet utan av att de inte fått hjälp att gå och kissa mer än en gång under den tiden.
1 kommentar:
Intressant läsning Karin! Och så sant.
karro
Skicka en kommentar