Och har firat sin första jul.
Numera kan Estrid vinka, både med en och två händer. Och så kryper hon - men bara under små protester, och med rätt motivation. Till exempel om man sitter någon meter bort och håller fram händerna - så hon kan ställa sig. Att krypa som transportmedel på egen hand gör hon inte, fast hon skulle kunna. Hon vill upp på två ben.
När hon ställt sig vill hon gå - hon går och går och går med en hand och har tagit något enstaka litet steg utan hand alls. Men helst två händer.
Maten har blivit mycket mer den senaste veckan. Hon älskar fil och bär och har gnagt sojakorv. Ris a la Malta var också en hit. Mat är inte bara en leksak man äntligen får stoppa i munnen. Men det är fortfarande mycket bröstmjölk.
En söt grej som kommit alltmer är hennes humor: det är roligt när Kristoffer sätter d-dropparna på huvudet, eller nu senast: när jag tar någon av hennes leksaker i munnen.
Kusinerna är både roliga och lite högljudda, men framför allt kusin Ruth, 18 mån, är allt intressantare. Och de har långa, helt obegripliga, konversationer.
Hon blir alltmer ett barn, om än ett litet. Min lilla bebis. Som vinkar och skrattar och äter pannkaka.
Lustigt är också att tänka på hur annorlunda nästa jul kommer vara. Nästa år öppnar hon paketen själv, nästa år kan hon trycka ut pepparkakor, nästa år är hon så stor.
Att det går fort? Den klyschan? Den är förstås klyscha för all sin sanning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar