Nyföddhetsnostalgi.

Hittade den här bilden i min mail och blev lite till mig. Lilla pyret, inte ens en vecka. Och alldeles mörk i håret.

Idag gick vi förbi BVC och vägde (8260 g) och mätte (69,5 cm). Nästan prick på mittkurvan, precis som innan. Och egentligen vet jag ju att hon har mandelmassekinder, men lite skönt var det ändå. Hon petar i sig alldeles tillräckligt med körsbärstomat och pasta och päron och kikärter och pannkaka - och så bröstmjölken då.

Hon har lärt sig att sätta sig upp från när hon ligger på mage, trycker sig upp och vips. Men vad hon verkligen skulle vilja är att kunna ställa sig  upp, och gå: det är ett par gånger om dagen när hon gråter av besvikelse över att hon inte får någon hjälp att stå och gå. Jag vill ju göra annat än att hålla henne i händerna hela tiden, men hon vet vad hon vill. Hon har aldrig riktigt varit så här frustrerad innan, mest nöjd (och avledbar), även om gång är hennes bästa sedan månader tillbaka.

Nu borde vi sova här, bebisen är däckad men vaknar senast 07, och kommer vilja ha några nattmål innan des....