En tillräckligt god mor?

Jag bygger en koja och låter Estrid äta mellanmål i den. "Sånt bröd som jag gillar" är det dessutom.

Jag säger "nej du får inte leka i hästparken" och stannar inte vagnen för att låta henne klättra ut.

Jag låter henne lasta vagnen full med stenar och pinnar.

Jag läser två böcker och håller om henne tills hon somnar.

Jag skriker "Nej vi går inte den vägen hem det är en omväg" så att alla högstadiekids som väntar på bussen tittar på oss. Estrid gråter halva vägen hem.

Jag vaknar nästan inte av att hon pussar mig rakt på munnen, jag säger "det är inte morgon än" och märker först senare att klockan är sju.

Jag ropar på henne när det är dags att hälla i de krossade tomaterna och tar fram hennes pall.

Jag bakar mockarutor med henne och låter henne slicka visparna och skålen.

Jag väser när glasyren blir tunn och rinner av och Märit gråter.

Jag har henne på förskolan 20 timmar i veckan fast jag är hemma med bebis.

Jag köper pärlplattor åt henne och pärlar en uggla på beställning.

Jag undviker att gå till dinoskelettmuseet fast hon pratar om det nästan varje dag.

Jag serverar en näve fryst majs innan maten och låter henne äta upp alla de kokta morötterna.

Jag skäller när hon inte orkar bära sina vantar upp för trappen.

Jag letar upp trumpetstrumporna hon vill ha på sig.

Jag vrålar "så gör man inte!" när hon skvätter vatten i mitt ansikte i badet, och Kristoffer får plocka upp henne och trösta henne i tio minuter.

Jag har på armbandet hon gjort till mig i två dagar.

Jag låter henne lägga sina kalla fötter mellan mina varma lår.

3 månader

Märit min. Hon är så social nu, blir så glad när man ler mot henne och pratar med henne. Och svarar med en massa olika ljud.

Hon är en annan bebis än Estrid, förstås, och så har hon andra förutsättningar. Vi har köpt en babysitter, det använde vi aldrig till Estrid, och i den tillbringar Märit våra måltider, och en hel del tid när jag lagar mat eller diskar. Onekligen skönt att diska utan sjalbebis, å andra sidan nästan vemodigt att inte sitta i skräddarställning  och ha en liten sovande klump i knäet till frukost. Hon är inte så beroende av kroppskontakt längre - inte när hon är vaken iaf.

Hon har dock fått svårare att somna, och gung som tidigare funkat gör det bara ibland, och jag har börjat känna "äh, skit i vagnen", för det tar en jäkla tid att få henne att somna, bära ner henne i babynästet, hasa ut vagnen från källaren och sen sover hon kanske inte så länge ändå. Ibland gör hon det, då är det värt sig, men det vet man inte i förväg.
Bärandet är smidigare men då kan jag inte åka pulka eller rutschkana, eller böja mig framåt och ta på Estrid vantarna igen och igen. Och så är jag väl lite ovan, för ibland får jag inte till knuten och det gör ont i nacken. Märit är strax 7 kg, vägde 6,88 idag på BVC, och det gör det inte lättare. Har svårt att få till Manducan med, borde kanske prova igen snart. Har nog pensionerat trikåsjalarna för den här gången.... Och massor av bebiskläder, hon har 62 nu, och vissa känns lite små...

Särskilt med tygblöjorna förstås. Vi har tygblöjor hemma dagtid, engångs natt och på utflykt. EC funkar typ inte sedan vi var bortresta, hon kissar bara på skötbädden, men det kanske kommer igång igen senare.

Märit sover fortfarande bra på nätterna, jubel och fröjd. Sommar på kvällen och sover genom natten med bara lite amning. Nu får hon officiellt sova i min säng med, hurra! Märit skulle nog helst sova med mig till typ halv nio, men jag vill gärna äta frukost med Kristoffer och Estrid vid typ halv åtta, så det får hon leva med. (Andra barnets lott, verkligen....)

Hon är verkligen en "lätt" bebis på det stora hela. Om hon bara somnade i vagn också, inte bara sov i den, så vore hon väl standardbebis 1A. Jag tänker att det kanske löser sig när vi börjar med sittdelen, dock. Tänker nog tjuvstarta med det, för hon är stadig i nacken. Lite sugen på att prova sjala henne på rygg också... Får se när jag törs det!
Och hon har hittat sina händer, sitter och vrider och smakar på dem, det är så gulligt. Och sprattlar så med hela kroppen när hon är pigg.

Sällan men långt.

Jag sitter nästan aldrig vid datorn. Borde prioritera det, men min dator, som jag köpte inför föräldraledigheten för att skriva och redigera bilder, blev Kristoffers dator när hans gick i småbitar i samband med cykelolyckan. Sen har jag väl inte så förfärligt mycket tid de där 20 timmarna Estrid är på förskolan ändå, men möjligheten.

Nu ska jag klämma ur mig en förlossningsberättelse, om bebisen inte vaknar. Men också en liten rapport här:

Alla utom jag har varit sjuka. Kristoffer hade nog flunsan och var däckad i princip 5 dagar. God mor tänker "influensan är inte RS-virus". Sen vart Estrid sjuk, men det var bara lite feber 2 kvällar och sen var hon som vanligt. Nu är Märit snuvig och hostig och jag sprutar bröstmjölk i näsan, vilket hon avskyr. Och så tänker jag "hoppas hoppas det inte är RS" och någon gång "hoppas det är RS och inte blir värre än så här, så har hon det gjort".

RS-ångesten. Så mycket mindre den var med ett barn fött i slutet av mars, ett år med lite RS, och utan storasyskon. Jag växlar mellan att tycka att en hel del av råden som ges är helt idiotiska ("åk inte buss" och "handla inte i mataffärer" - okej, jag som inte har bil får alltså inte komma längre än gångavstånd från mitt hem, och ensamstående föräldrar behöver ingen mat...) och oroa mig för att Estrid går på förskolan och kan dra hem infektioner och smittas. En riktigt god mor har kanske inte sitt stora barn på förskola på det viset. Men - alternativet är att hon är hemma, okej, men också att hon inte träffar andra barn, i princip. Det är ju helt onödigt att ha henne hemma från förskolan och sen gå på öppna förskolan, eller hur? Eller bibliotekets barnavdelning, eller museum. Och det är ju inte rimligt att hon inte ska få träffa andra barn på tre månader, det köper jag ju inte.
Vet dock inte om Estrid skulle bry sig så mycket. Hon längtade inte till förskolan på sitt nästan månadslånga jullov. Hon säger ofta "Mamma, jag vill vara med dig hela tiden". Hon blir glad när jag kommer och hämtar och följer med nästan på studs. Hon är i och för sig sugen på att vara med när de går på utflykt, men det är väl det.
(Sidospår: jag hämtar Estrid ute varje dag utom tisdag, och då brukar hon vara påklädd i hallen. Alltså inga påklädningskonflikter i förskolan, något som vi hade typ varannan dag innan. Så himla skönt att slippa.)

Estrid är  en försiktig person, avvaktande, och så är det fortfarande med lillasyster. Hon vill välja kläder åt Märit, och välja blöja, men hennes ömhetsbetygelser sträcker sig till små klappar i förbifarten någon gång, och att hon säger "Märit saknar mig när jag är på förskolan". Jag ser andra barn som gullar med småsyskon med pussar och kramar och söta kärleksord på sociala medier, och lite avundsjuk blir jag, men mitt barn är som hon är och det är klart att hon är det även i den här relationen. Det vet jag ju när jag tänker efter. Hon var likadan med morfar och farmor innan, nu i julas sprang hon till morfar på perrongen och hoppade upp i hans famn, och gick ut ensam med farmor på morgonen utan att blinka. Det kommer.

Igår hade jag en tråkig premiär av otillräckligheten som tvåbarnsförälder: båda barnen grät svårtröstligt samtidigt som Kristoffer var på kören. Jag vaggade Märit som inte sovit på hela kvällen när Estrid vaknade och grät, och sen ville Märit inte ligga ner och inte vara i famnen när jag satt, så jag kunde inte sitta och trösta Estrid, och så bar jag Märit runt sängen och sjöng för gråtande Estrid och gah. En mycket lång halvtimme till Kristoffer kom hem.

(Och bebisen har vaknat och somnat om och förlossningsberättelsen är oskriven.)

Märit drygt 2 månader

två månader på julafton. Det är konstigt att tänka att när 2016 började fanns hon inte det minsta, inte ens en cellklump i mig. Och nu finns hon, och vi är en familj på fyra. "En igelkottsfamilj" eller "en lokattsfamilj!" eller något av de andra djur Estrid beskriver oss som.

Bebisigelkotten har rest och hälsat på. Premiärträff med farmor, morbror, moster och en drös kusiner. Julklappar som storasyster hjälpt till att öppna.

Märit är en vagnbebis som kan sova timvis i vagn - även parkerad utanför fönstret (tänk om man inte borde tre trappor upp med hiss). Hon sover fortfarande som en klippa genom natten, och när Estrid gått upp till en morgonpigg farmor har Märit kunnat sova till halv nio (hurra!)

Hon  pratar och ler mycket, när hon är på det humöret. Hon säger "heu!" som sitt hälsningsljud, och säger fler och fler andra ljud. Ibland pratar hon i famnen innan hon somnar.

Mycket av våra EC-intentioner har fallerat på resande fot, får se om det kommer igång igen. Hon verkar inte ha ont i magen (längre) iaf. Och hon äter och tjockar på sig. Vi ska till bvc på tisdag, då får man se, men hon drar 62 nu. Hon är större än Estrid var vid samma ålder. Får se om det planar eller om hon är en storlek större.

Det händer mycket här i början, hon är ju social och med på ett helt annat sätt. Vi har en liten lek då vi blåser henne på hjässan, då blir hon förvånad och sen ler hon. Hon gillar att titta på sin mobil ovanför skötbordet.

Stark i nacken är hon, man behöver inte stötta mycket, och hon gillar att stå. Det förhöjer humöret när hon börjar bli lite grinig.

Adventsglädje

Advent med 3,5-åring - älskar det. Allt är magiskt och roligt men inget är måste och det finns inga   besvikelser. Pepparkaksbak, hyacinter, nejlikeapelsiner. Att julpynta. Tv-kalendern och en bok med 24 korta kapitel.

Och den här snön som kommer (och smälter). Igår gjorde vi/jag snödjur (ekorre och uggla) och åkte pulka.

Allt barnsligt jag vill göra är nu typ legitimt. (Jag köpte varsin adventskalender åt oss men låter Estrid öppna min). Plus att jag har entusiastiskt sällskap till allt.

Bebisen Märit bidrar inte så mkt, men hänger med i sjal eller sovandes i vagnen (!). Jag tog med henne på julbord i fredags och skröt med vår nattsömn, och förstås har hon vaknat tidigare än vanligt de  två senaste nätterna, men åh, jag gillar bebistiden. Och tiden jag får med Estrid nu när vi går 20 timmar på förskolan. Läser fel (eller rätt?) bloggar och instagram och följer mest folk som kämpar i motvind och säger "ingen är ärlig om hur jävligt småbarnslivet är" och känner mig orimligt nöjd och harmonisk.

Får se om straffet för denna hybris är värre än två småtidiga morgnar. Ta i trä. Imorgon är det lucia på förskolan och Estrid och jag är så pepp. Det är hennes första, hon var sjuk förra året. Hon ska vara stjärngosse. Hjärtat.

En månad

Hej Märit, nu är du en månad och fem dagar. (Det är hårt att vara det andra barnet.) Du växer fort och läkaren som undersökte dig på din månadskontroll var imponerad av dina runda kinder och dina starka muskler. Nu kanske du börjar lämna bebisdragen och ser mer ut som dig själv, och din storasyster tycker du är gullig. Du började le när du var ganska precis fyra veckor, på måndagen där. Men det blir mer och mer av det.

Du var 55 cm lång (men vissa kläder i 50 har du fortfarande) och vägde 4730 gram - plus ett kilo den födseln. 

Det var svårt att bestämma ett namn till dig. Vi sköt på det de första dagarna när pappa och Estrid var sjuka, och sen hade det plötsligt gått flera veckor. Men nu heter du Märit Selma, och snart ska vi bestämma ditt tredjenamn också.

Du har ganska tydlig rytm, fast du är så liten. Sover bra på nätterna och vaknar mest bara för att amma. Antalet gånger du varit vaken ändå kan räknas på ena handens fingrar, och då har du varit vaken men inte ledsen. Jag vet inte riktigt hur många amningstillfällen det blir på en natt, så pass mycket sover jag.

Sen är du vaken en sväng efter frukost, och sover bra mitt på dagen. I lördags sov du mellan 11 och 15.30 i vagnen, med små matstopp på Norrlands lördagsfika och Pelle Svanslös lekplats. Sen blir kvällarna oroligare och ledsnare, ibland i alla fall. Ibland sover du mest då också, då är vi tacksamma.

Du är nöjd i vagnen och oftast i sjalen med. Du ammar mindre än din syster, det verkar som att du blir mätt snabbt. Du går upp bra i vikt, så du får vad du behöver. Du får mindre beundran och fascination men du har två coolare föräldrar, och en storasyster som gillar dig mer och mer. För och nackdelar.

Din morfar, Kerstin, morbror, moster och dina minsta kusiner har hälsat på. "En liten" sa Hilma, och kungspudeln Cosmo ville slicka på dig hela tiden. Du har fått en massa fina presenter och när du tycker att dina päron är knäppa och syrran hopplös finns det andra människor för dig. 

Lilla bebisen.

Tandem och sömn.

Bebisen (snart ska hon ha ett namn!) har blivit sämre på att somna. Blinkar till vid bröstet men vaknar igen. Blundar en stund i famnen men inte mer. Gråter och är arg och trött. Argh.

Inte hela tiden, i skrivande stund snarkar hon på magen, men minst någon gång om dagen. Och det är en lite oroande trend.

Men nätterna är fortsatt bra.

Storasyster kämpar på. Väljer bebisens kläder och har börjat klä på henne. Gör en del uppmärksamhetssökande grejer, spottar och ropar Karin! och Kristoffer! tusen gånger. Jag skäller mer än jag skulle vilja men blir så arg i stunden. Men hon är ju så liten, och hon måste ju få kommunicera "nu behöver jag er mer" på något jäkla vänster.

Hon har börjat amma mer och mer, också. Vi går väl se om det hjälper mot syskonsvartsjuka (det kanske vore värre annars?)
Vi slutade i somras, under mitten av graviditeten, för att det gjorde ont på mig. Och hon lärde dig somna utan amning, och det var skönt. Men vi så att mjölken kommer tillbaka när bebisen kommer, och Estrid konstaterade att hon och bebisen skulle kunna amma på varsitt bröst. Så det gör de ibland. Dock inte helt lätt med den lilla nyfödda rangliga, det blir en del "akta!". Så ibland ammar jag bara E. 14 kg treåring känns väldigt stort i famnen jämfört med 4 kg bebis.

Ja, vi har varit på BVC också, och hon går upp fint i vikt och växer, och jag har inte sagt vad jag jobbar med och gud vad råd man får. Jag sa ingenting när vi pratade om "sover säkrast på rygg", bara "jo vi sover bra". Sköterskan var positiv till själen och trevlig, och det blir nog bra.

Lustig blandning av att allt rullar på och "herregud vi har två barn". En familj på fyra. Vilken grej.