Körglädje (och utlokaliseringen).

Jag tycker väldigt mycket om min kör. Det var en ansträngning att gå med, jag var modig och jag var envis och det tog en del tid för mig att känna mig hemma i den, men nu, nu ger den mig glädje. Även om den också får mig att stå framför ett drygt tjog människor och hålla utläggningar på engelska.

Det är så skönt med kören nu för att jag är någon annan där. Jag är någon som tar ganska mycket plats, som ordnar med grejer, som pratar med folk, som säger "ska vi inte ta altstämman en gång till?", som blir lite förvirrad under pausen eftersom det är många människor som jag vill hinna småprata med.
Det är en så trevlig roll att få vara i när man varit i "förvirrad kandis som hellre pressar sig mot väggen än säger 'låt MIG palpera den där misstänkta blindtarmen' och som inte tar för sig tillräckligt".
Och att få prata om annat än kirurgen (även om mitt behov av att prata om kirurgen just nu är svåruttömligt och det var ett tag sen jag skrev ett inlägg här som inte märktes med kandidatblogg) , att få vara en människa, en annan människa.

Jag åker till Mora nu i två veckor och jag är ganska pepp för kirurgerna är snällare där, och ordnar saker för en att göra och det är ju ingen kandidatträngsel, men det är deppigt att två veckor i Mora också är två körlösa veckor. Och sedan kommer jag till Uppsala för en veckas ortopedi, och så har jag påsklov då jag kommer befinna mig i Utlandet (woho!) och sen är jag i Falun i tre veckor, så det är en vecka med kör de närmsta sju veckorna. Vilket känns tråkigt tråkigt. Vi sjunger roliga saker och det är många nya människor och det är ett par altar som jag vill bonda med, bland annat en trevlig tjej som läste samma kvällskurs som jag i höstas, men så blir det ingenting med det. Buäh.

Är det någon som läser det här? Kan ni inte kommentera lite mer? Det känns som att prata ut i tomma rymden, ibland.