På hemvägen möter jag två igelkottar
Jag går på fakultetsmöte,
medicinska och farmaceutiska.
Salen är full av emeriti
med silverteckning och ljusa kavajer.
Själv har jag min grönprickiga klänning
(hemsydd) och är alldeles för ung.
Människor pratar i en kvart var
med färglada bilder om knivskarp forskning
och de vet mer än någon annan i världen vet om
just detta.
I kaffepausen är det stora mackor
och alla känner varandra. Jag är en
klargrön tittfågel. Dricker te och ögnar
när mina föreläsare ler mot varandra.
Sedan är det middag,
och den är förstås på slottet
och i rikssalen. Jag tittar på utsikten, den
är samma som för ett år sedan, vårbalsnatt i slottsbacken
när vi väntade in soluppgången.
Den är samma, bara högre upp.
Jag dricker alkoholfritt bubbel
upphällt ur vacker flaska
tills det äntligt börjar. Det börjar med musik,
en kvartett och en pianist, de spelar
Schubert så att det yr
med nätta händer
och de ser bara på varandra när de börjar
och slutar
men blickarna är bottenlösa då.
Jag drömmer mig bort i tredje satsen
men applåderar så att händerna pirrar,
efteråt.
Middagen är bordsplacerad. Vi konverserar
varandra, min bordsherre är artig. Snett
över ler en vacker medelålders mot mig
när herrarna vice landstingsdirektör och professor
blir lite för borgerliga. Men vi är alla överens om
den amerikanska politiken.
Vicerektorn talar först, och mitt i det långa talet
fina ord om kulturen, och om mig
och om min mina ord, och det bultar så blygt i kroppen.
Han får ropa mitt namn två gånger
och jag får stiga upp och ta emot ett fång
blommoer, som jag inte vet var jag ska göra av.
Man klappar händerna åt mig, och jag
hejdar mig med näppe från att niga.
Jag går hem lite tidigt. Det är mycket
tal, och jag har tidigt imorgon. Jag smiter ut
och personalen säger hejdå till mig.
Blommorna har vilat i en hink vatten och
nu har jag dem i handväskan. Jag rör mig
lättare än luft genom dessa vackra salar.
När jag fäst min cykelhjälm ute vid stället
möter jag violionisten, han kommer gående med sina blommor. Han
gratulerar mig. Jag säger
"Det var fint! När ni spelade!"
och han säger åt mig att cykla försiktigt. Jag säger
"Det samma" och det är lite fel
men det är försommarkväll och jag är ung och glad
i en grönprickig klänning, och i det skymningsljus
som är det tätaste den här natten mörknar till
cyklar jag så lätt om tramporna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar