När jag var ung och satt på internet hade jag en krets internetvänner. De människorna. Det går så jävla bra för dem.
Jag tänker på självförtroende och dess begränsningar. Det var tydligt där med fakultetsmänniskorna. Forskning, det är utanför min tilltro till mig själv. Forskning och akademisk karriär.
Likaså humaniora i allmänhet.
Likaså litteraturen och att skriva och få utgivet något som är Bra På Riktigt.
Så märkligt egentligen, det inser jag ju, att därav bli läkare. Men men. Jag kommer i alla fall inte bli arbetslös.
Man kan ju försöka trösta sig med att jag kanske inte ger ut böcker eller skivor, men jag kan hålla fria luftvägar och sätta enstaka suturer och se ganska små frakturer på röntgenbilder. Fast det är ju sånt som alla kan lära sig (faktiskt), och det är ju inte särskilt kreativt. Och jag klarade kirurgitentamen och prickade in medelpoängen precis (o, min medelmåttiga kandidat). Inte för att det spelar någon roll när man väl klarat tentan, men ändå...
Självförtroende. Vad man tror om sig själv, vad man tror att man klarar. Vad man begränsar sig till.
Det här låter inte som en glad text, det är det kanske inte heller. Men jag är glad. Jag har två lediga dagar, och ikväll bjuder jag människor på mat och imorgon tar jag med Johan på födelsedagsutflykt. Sommaren är lite mindre tryckvarm och solen gör mig gladare nu än i trettiogradersvärmen. Och det blommar, det blommar.
Visst är det fint med prästkragar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar