Jag sitter hemma hos Johan, ska jobba kväll och tänkte skriva lite här innan jag går ut i det vackra vädret.
Efter förkylning och mensvärk håller min kropp på och reder upp sig och beter sig. Det känns fint.
I slutet av juli tar vi tåget till Berlin, det är planen. Jag vill boka allting, nu genast, Johan tycker inte att det är så bråttom. Men jag vill ha alla biljetter, till Malmö och till Berlin och hem igen, och jag vill ha ett hotellrum bokat, och jag vill kunna släppa på min förväntan ohejdad. Främmande stad med Johan, kyrkogårdar och gator, Spree och Unter den Linden, parkpicknick och Apfelstrudel. Jag har varit i Berlin två gånger, men första gången var jag typ nio år och mest bitter över att jag inte förstod tyskan, och andra gången var en dag i förbifarten när jag var på tvåveckorsutbyte i Neubrandenburg på gymnasiet. Nu däremot, tänker jag mig att gå runt i stan och hanka mig fram på gymnasietyskan (jaja, man förstår ju hälften av tyskan bara genom att vara svensk) och gå mig ömma fötter och göra staden min i flera dagar.
Dagens arbetspass är mitt första egna, där jag ska klara mig själv och inte gå bredvid någon. Jag har haft den längsta introduktionen i min yrkeskarriär, tre hela veckor, så nu får det banne mig vara på tiden. Bara ingen förväntar sig att jag ska smäcka i katetrar och assistera vid rektoskopi på löpande band, för det har tyvärr inte inträffat under hela introduktionen. Men det reder sig. Det är ju inte kärnfysik, det här.
(Om jag skulle råka bli neurokirurg (otippat, men vad vet man?) måste jag börja skoja med min bror om att det jag gör inte är kärnfysik, medan det han gör inte är hjärnkirurgi. Hehe. Det kan vara det bästa argumentet för en karriär inom neurokirurgi hittills.)
Vad övrigt är har jag sytt klart den svarta kjolen, vilket bara tog någon månad... Men jag är mycket nöjd och känner mig pysslig, och nu planerar jag vilt för nästa plagg, som jag tänker mig att jag ska kunna sno ihop på någon dag. Det är något tillitsfullt i detta att inte lära sig av sina misstag.
Jag har på senare tid lärt mig att jag nog inte är funtad för nattarbete. Den glada nyheten är att jag kommer att vandra runt som ett levande lik natten mellan fredag och lördag, men sedan är det slut med det för sommaren. Jag tyckte att det var förbryllande att jag fick en natts introduktion och sedan ett nattpass, och det är förbryllande, men det är skönt också. Det var en surrealistisk upplevelse med dygnssnurrande. Jag gillar att gå och lägga mig när det mörknar och att vakna när det ljusnar, jag är en enkel människa. (Återigen, grattis till mitt yrkesval, men det är ju en senare fråga.)
Det är ju massor av saker jag tänkt skriva om, men nu minns jag dem visst inte. Då var det väl inte så viktigt.
Det går ganska dåligt med datorköpandet. Ett tag gick det undan lite, när jag listade 2 GB internminne, massor av USB-portar, 15,4tums skärm, två års garanti, tv-utgång och så vidare. Två års garanti var den bästa avgränsaren, då blir det ASUS, LG eller Toshiba, men sedan vet jag inte. Jag skulle vilja hitta en dator som hade alla mina kriterier men dessutom var ljusblå, eller dylikt, något som skilde ut.
Jag har lagt perverst mycket tid på att surfa på datorer men det hjälps inte mer nu, tror jag. Men beslut, det är inte mitt starkaste kort (det där yrkesvalet x2). Om jag klickar på det ena nu så kommer jag, strax efter, inse att det andra är bättre. Ve.
(Om man vill tillägga något, framförallt vad det gäller märkesfrågan, så är det verkligen jättefritt fram.)
Nähäpp, inte roligare än så här. Ni ska jag bädda här och ge mig av. Tching.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar