Den här hösten kommer att bli så hemskt mycket bättre än förra. Jag är fullkomligt överygad om det.
Allt som var tyngd förra hösten som inte är det i år. Jag är tacksam. Även om jag visste det då, sade till mig själv att det här är inte rättvist, inte rimligt, den här bördan, det kan inte vara så här, det måste lätta, även om jag visste det, så är det en helt annan sak när det ÄR. Lättat.
I år ska jag lära mig om socialmedicin (vilket jag är lite hemligt pepp på, men det är ju känt som en Tråkkurs så säg det inte till någon), röntgen, psykiatri (som jag är officiellt pepp på), neurologi och rättsmedicin. Dessutom ska jag gå en skojig kvällskurs, Gör din röst hörd, känd som Brian Palmer-kursen, försöka gå en yogakurs och vara ansvarsfull när det gäller kören. Jag tror att det är ganska lagom med planer, och jag tror att det ska bli roligt.
Helgen har varit fin och jag har gjort storslagna fynd på Vaksalatorg: röda tumvantar, obetydligt använda, för femton kronor, och ett frågesportspel för en tjuga. Dessutom har jag ätit fluffigt sesambröd i solen, bakat morotskaka med Johan och sett en bra film, Transamerica. Och haft styrelsemöte.
Utanför min navel har jag förstås sällan så mycket att säga, men jag är banne mig glad för att sossarna har föreslagit delad föräldraförsäkring. Eftersom alla dessa individuella omständigheter likväl slutar med att barnafadern kanske tar ut två månader (men inga garantier!) så är det jävlarimig på tiden att man inte får skylla på dem längre. Det går för långsamt utan påtryckningar. Jag vill att en ansvarstagande far är en regel istället för ett undantag, och jag vill det nu, fort, genast. Och jag vill att arbetsgivare ska börja räkna med att män i 20-30årsåldern också kan komma att försvinna iväg på ett halvårs ledighet, och jag vill att inte de heller ska få några frågor på anställningsintervjun om de planerar barn i den närmsta framtiden, och jag vill att mina barns far ska packa matsäck till skolutflykten lika ofta som jag gör det, och jag vill ha allt det här, jag nöjer mig inte med att min dotter eller dotterdotter kanske får det.
För all del, det är bara ett förslag från oppositionen och det behöver ju inte hända något med det, men i alla fall, det är ett steg på vägen och man måste ju vara glad också. Save the planet, enjoy yourself.
Ps: Tack! för kommentarer på förra inlägget. Mer sånt! Kommentarer, alltså.
1 kommentar:
Å, det hade jag inte hört! Jag tycker också att det låter bra, för som du säger, det går för långsamt när alla ska välja själva. Jag fattar inte varför - eller jo, det gör jag kanske, men jag vill inte förstå. Hur kan man inte tycka att det är en jätteviktig sak? Hur kan man inte tycka som jag? =)
Oj, förlåt lång kommentar utan att komma med så mycket. Men jag brinner lite för det här och blir så glad när andra också gör det.
Skicka en kommentar