Begagnat.

Under över alla under: vi har köpt barnvagn.Nu står den här i vardagsrummet och vi klämmer på diverse spakar och reglage.

På undre bilden ses dagens loppisskörd: i varierande storlekar. Tjusigast är ju helt klart isbjörnsbodyn.

Jag funderar över detta att köpa nytt - att det känns helt onödigt, och att jag tror att det har att göra med att jag skulle kunna. Jag har en bra lön (om man inte funderar över vad man kan få för 5,5 års högskolestudier i vissa andra branscher, och hur mycket ansvar jag egentligen har... men hur som, en bra lön i reda pengar.) Jag skulle kunna köpa ny barnvagn med önskad färg på (helst blå eller grön), jag skulle kunna köpa nya små 180-kronors-bodys som inte redan är tvättade mjuka, som min bebis får vara den första att kräkas ned, jag skulle kunna köpa en märkesspjälsäng.
Men varför? Betala minst fyra gånger så mycket? För de där första användningarna när något är krispnytt? När begagnat duger åt både mig och barnets far?

För att ingen ska tro att man är fattig?

Åh, den avundsvärda säkerhet som ligger i att mina föräldrar gjorde klassresan, att jag själv är medelklassgrundad ner i botten, att jag vet så säkert att jag skulle kunna köpa min unge allt för pengar.  Att jag förnöjt läser DN:s kultursida och att jag vet att arbetsmarknaden ligger öppen för min läkarexamen.  Att det inte gör något att barnvagnen är 4 år gammal.