Egentligen orkar jag allt som vanligt, nästan. Jag cyklar långsammare, men jag cyklar till Boländerna eller Stenhagen eller vad som, och då har jag till och med mitt busskort. Jag simmar fortfarande om en del folk i simhallen, och håller mig kvar i den lite snabbare banan. I fredags kväll var jag ute och välte en alkoholfri tequila sunrise över hela bordet (den här klumpigheten?), igår kväll satt jag i en soffa och åt jitterbuggare och hemgjord chokladmousse och pratade karamellkokning.
Jag orkar om jag vill, men det är mer jag inte vill än vanligt. Eller snarare: det är tydligare för mig när jag inte vill. Där jag annars brukar tänka att jo men kanske, det kan bli kul, man ska ju ställa upp, det blir bra när jag väl kommer iväg, där känner jag nu "fast varför?" istället. Och svaret på frågan blir ganska ofta "jag måste inte".
Jag är inte en kokong i soffan hela tiden, men jag är bättre på att gå hem i tid, när jag börjar känna att jag är för trött för att ha roligt. Jag tackar nej till skridskoåkning (som jag inte tror funkar med foglossningen?), jag tänker att det kommer nog med folk till körens provrep hur som (och det gör det förstås), jag måste inte följa med på allt där jag tror att människor kan ha roligt utan mig.
Det känns skönt. Det är inte så att jag kollapsar till en passiv olycklig person utan intressen, som jag varit rädd för när jag tackat ja för säkerhets skull. Jag är bara bättre på att avgöra vad jag verkligen vill göra.
Den enda nackdelen är att jag har blivit sämre på att tvinga mig att träna (ner i simbassängen med dig!). Och så kanske att jag borde passa på att leva rullan och dansa hela natten och åka skridskor och sitta uppe och spela spel (sjukt tråkigt! sjukt skönt att banga!) medan Kottan fortfarande är inombords. Men vad fasen.
Har ikväll lyckats börja komma in i min ungdomsbok (mycket låg läsfart senaste tiden, fast jag har haft denna förtjusande Katarina Kieri väntandes på mig hela tiden - då är man illa ute) och så har jag lyssnat på Markus Krunegård. Inte illa. Ska nu bara diska (fast varför? - för att det inte är roligare imorgon) och komma i säng i tid.
Har också stickat sådär 8 cm på min bebisfilt (som påbörjades igår, apropå gårdagens inlägg). Kanske till och med kan bli klar till april!
Jag orkar om jag vill, men det är mer jag inte vill än vanligt. Eller snarare: det är tydligare för mig när jag inte vill. Där jag annars brukar tänka att jo men kanske, det kan bli kul, man ska ju ställa upp, det blir bra när jag väl kommer iväg, där känner jag nu "fast varför?" istället. Och svaret på frågan blir ganska ofta "jag måste inte".
Jag är inte en kokong i soffan hela tiden, men jag är bättre på att gå hem i tid, när jag börjar känna att jag är för trött för att ha roligt. Jag tackar nej till skridskoåkning (som jag inte tror funkar med foglossningen?), jag tänker att det kommer nog med folk till körens provrep hur som (och det gör det förstås), jag måste inte följa med på allt där jag tror att människor kan ha roligt utan mig.
Det känns skönt. Det är inte så att jag kollapsar till en passiv olycklig person utan intressen, som jag varit rädd för när jag tackat ja för säkerhets skull. Jag är bara bättre på att avgöra vad jag verkligen vill göra.
Den enda nackdelen är att jag har blivit sämre på att tvinga mig att träna (ner i simbassängen med dig!). Och så kanske att jag borde passa på att leva rullan och dansa hela natten och åka skridskor och sitta uppe och spela spel (sjukt tråkigt! sjukt skönt att banga!) medan Kottan fortfarande är inombords. Men vad fasen.
Har ikväll lyckats börja komma in i min ungdomsbok (mycket låg läsfart senaste tiden, fast jag har haft denna förtjusande Katarina Kieri väntandes på mig hela tiden - då är man illa ute) och så har jag lyssnat på Markus Krunegård. Inte illa. Ska nu bara diska (fast varför? - för att det inte är roligare imorgon) och komma i säng i tid.
Har också stickat sådär 8 cm på min bebisfilt (som påbörjades igår, apropå gårdagens inlägg). Kanske till och med kan bli klar till april!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar