Sentjabr, ålder ålder.

Hej hösten.

Det börjar bygga på sig med allt jag har för mig. Tentamen på fredag. Kvällskursen. Köreriet. Skrivandet.
Allt är fortfarande roligt, men det är lite långsammare att vakna på morgonen. Det är ju det här med hösten också, med mörkret, förstås. Det här med att man tappar farten en smula en bit in på terminen så här. När sommaren runnit ur kroppen och det börjar lukta vardag igen. Jag gillar vardag, jättemycket, men allra mest gillar jag den så där i början.

Bilden är från finhösten igår. Jag var ute och strök på Berthåga kyrkogård och tänkte på nationsliv och det ena och det tredje. Och tog kort. Och åt fallfruktsäpple.

I torsdags fyllde jag år. Det var den bästa födelsedagen på länge, och inte bara för att jag varken höll på med död människokropp eller var på samtalsinternat i Norduppland. Jag bakade tårta och kolapaj och hade kalas för ett gäng fina vänner, och jag fick tjusiga presenter och en blommogrambukett och barn som sjöng i telefonluren och allt man kan önska sig av en födelsedag. Jag måste faktiskt blogga om det, bara för att spara känslan på alla upptänkliga sätt.

Nationslivet? Jag var på ämbetsmannamiddag i lördags och insåg att:
1. de där två riktigt trevliga sittningarna jag var på i våras kanske inte var odelat min förtjänst
2. grupper där de flesta känner varandra och man är vagt bekant med fem stycken inte är de roligaste att mingla i
3. jag är för gammal (och har för kort tid kvar på utbildningen) för att börja engagera mig i nationen
och
4. även jag har en övre gräns för studentikositet.
Men jag fick trerätters. Och när jag var på väg hem mötte jag en igelkott på uppfarten till nationen. Vi stod och tittade på varandra en bra stund, och den verkade inte rädd alls. Dessutom var det alldeles mjuk dimma och det var vackert så.

Lustigt det här med att min utbildnings slut blivit så inom räckhåll, inte bara för mig utan för alla andra också. Jag menar, tre terminer är fortfarande en halv universitetsutbildning. Ändå säger folk "jamen då är du snart klar?" och jag svarar "mjao, tja, typ".
(Det kommer visserligen att gå sjukt snabbt, med tanke på hur fort det gått hittills, framförallt kliniska delen, men som sagt, jämfört med andra utbildningar?)

Jag fick "Ett barn blir till" i födelsedagspresent. Jag vet inte riktigt hur mina äggstockar lyckas skrika så att utomstående hör dem, när jag själv brukar kunna ignorera deras ljud rätt bra. Kanske är det 25-årskrisen. Det är som att ha blivit väldigt mycket äldre väldigt fort. När det egentligen bara är dagar som går, som alla andra dagar.
Och till äggstockarna hälsar jag kärleksfullt att min mor inte fick sitt första barn förrän hon var 27, och inte undertecknad förrän hon var 37, och eftersom det är henne jag tävlar med och jag förmodligen inte tänker föda fyra små liv så är det inte bråttom. Hör ni det? Inte bråttom.

Ja, det var väl det. Det är lustigt med det här skrivandet. När man gör det regelbundet kommer det av sig självt. När man pausat ett litet tag känns det ganska krystat. Men skam den som ger sig.

Bästa låten just nu, bara för att: Hello Saferide - Anna. I konkurrens med tyska partilåten, som jag äntligt hittat igen, men Annika vinner, faktiskt.