En månad.

En månad med barn. Det har både gått fort, och samtidigt känns det som en evighet. Jag kan också fortfarande få känslan att någon ska komma och säga "nej men, det där var ett misstag, ni ska inte ha något barn, vi tar tillbaka henne, och förresten hör ni, så där sköter man inte en bebis!".

Men hon är vår och hon växer och tränar på att fixera blicken och verkar må bra. Utom vissa kvällar, då blir hon förtvivlat ledsen. Det är som tur är både för Estrid och oss inte varje kväll, kanske snarare en i veckan, och den senaste tiden har det faktiskt hjälpt att sätta henne i bärsjalen och fortsätta gunga runt fast hon skriker i början. Sen brukar det gå att somna.

På nätterna försöker vi ha henne i sitt näste (jaja, babynest, men det är ett för fånigt ord), men i slutänden somnar nästan alltid både hon och jag när vi ammar, så hon sover mest på sidan om mig. Hon vaknar 3-4 gånger på natten, och oftast är det bara att ge henne mat så äter hon och somnar om. På morgonen smyger vi oss upp och äter frukost, och med lite tur fortsätter hon sova.

Sen det här med de ledsna kvällarna kom är hon inte en lika perfekt nybörjarbebis längre, men oftast är hon ledsen av konkreta orsaker (och oftast är detta hunger). Annars är hon förnöjsam.

Hon får mer och mer små veck, till och med i nacken, och magen är alldeles rund. Ögonen har hunnit bli mörkblå, håret är kvar sen hon föddes men blev lite ljusare när blod och så vidare tvättades bort. Hon har hår på örspetsarna också, på toppen av öronsnäckan, och det är hjärtskärande sött.

Vilket hela bebisen förstås är. Lilla hjärtat. Fortfarande kan vi bli sittande och bara beundra henne. Säga "ser du vad fin hon är?".