Förunderligt och märkligt.

Fortfarande svårt att förstå: att jag har ett litet barn, att jag är hennes mamma, att jag ska vara det resten av livet. Stundtals, när hon sover och jag gör något vardagligt (sitter vid datorn, nystar garn, lagar lite lunch) kan jag glömma. Att hon finns nu, att det inte bara är en bluff, att jag var gravid och födde barn och att hon bara är tyst en stund.

Detta är ändå, på något märkligt vis, förenligt med kärlek. Lilla du, lilla hjärtat, mammas raring, allt rinner ur munnen och hjärtat. Men jag tror att det kommer ändras, kanske djupna, i takt med att det känns lite...verkligare? Helgjutnare? Säkrare?

Ska nu kasta ur linserna och krypa ner hos det försiktigt jamande barnet.