Death is not the end.

Jaha mina vänner, då har jag läst en bok om döden igen, som hela internet verkar älska och som jag tyckte var ett "mnähä". (Tidigare: Anders Paulrud, Pojken i randig pyjamas, till viss del Joan Didion.)

Idag: "Vad är så skört att det bryts om man säger dess namn?", av Bjørn Sortland. Jag tycker att dess korthuggenhet är mer ett försök att kryptifiera och inte våga gestalta en berättelse än poetiskt och vackert. Huvudpersonen är en feg jävel som inte vågar prata med sin älskade om hennes sjukdom, som inte ger henne rätten att säga "jag vill inte prata om det" utan bara råförtränger. Det är så egoistiskt, och det är fan inte vackert någonstans. (Däremot är det realistiskt, men det är inte det boken får beröm för i någon recension jag läst.)
Och det evinnerliga namndroppandet av en mindre känd judisk konstnär, den tavlan si och den tavlan så, antingen så tillför det inte handlingen ett jota (vilket jag misstänker) eller så är det subtila referenser som man inte förstår eftersom man inte sitter med en av de två existerande böckerna om Felix Nussbaum och kan bläddra fram rätt konstverk när det avhandlas i ett helt stycke (av de få sidor som finns).
Det är en konst att vara fåordig och exakt, men det är inte ett självändamål, och det är inte okej bara för att man skriver om döden. Jag har en känsla av att kraven är lägre på litteratur om döden, och det är inte rimligt. Det är ju ett ämne det också.

Jag läser Elisabeth Kübler-Ross lite parallellt, och hon är ovetenskapligt religiös titt som tätt, och påstår sig veta vad som händer efter döden (baserat på näradödenupplevelser), och pratar med new age-tonfall om att "lägga ifrån sig all sin negativitet", men på hennes plussida ligger att allt man behöver göra vad det gäller döende människor är att själv inte vara rädd, låta dem berätta det de vill och inte vika från ämnet.
Givetvis har det att göra med att Kübler-Ross är psykiater och har ett professionellt förhållningssätt, och har sett döden tusen tusen gånger, medan en norsk nittonåring aldrig har det, och förmodligen inte sjukdom heller. Vilket är något som är snett med vårt samhälle, yada yada, ni vet, men det är ju så.
(Jag lånade Kübler-Ross från Smålandsstenars bibliotek också, när jag var tonåring och inte sörjde nog/intellektualiserad järnet. Kanske har jag en mjuk fläck för henne efter det. Jag brukar inte vara särskilt tålmodig alls med new age-tendenser. Kanske är det fallbeskrivningarna som gör det, det är väldigt skönt med fallbeskrivningar, de är mina favoriter i all min kurslitteratur.)

Det är någon slags reaktion på rättsmedicin, den här läsningen. Jag vill läsa om hur det känns att dö, inte hur de fyra säkra liktecknen uppträder, hur förruttnelsen börjar nertill till höger på buken eftersom det finns mest bakterier i blindtarmen, hurdana skador det blir av trubbigt våld.
Jag vill läsa om den subjektiva mänskliga upplevelsen. Jag vill läsa om själen. Jag vill läsa om det som dör, som inte är upphörd cellhomeostas.

Rättsmedicin tenterade jag idag, med världens märkligaste tentaform, sant/falsktfrågor, och vi rättade oss själva a la högskoleprov och jag klarade mig, vilket är skönt. Det räcker nu. Vi hade en repetitionsföreläsning innan själva tentan, och jag gömde mig bakom sjalen även för helt enkla bilder av ingångshål och likfläckssystem. (Och bilden på en flådd skalle där man skulle se hur blåmärket på yttersidan såg ut i underhuden, men den var faktiskt vidrig på alla skalor.)
Nästa vecka blir det psykiatri, och det är ett litet äntligen! på det. Även om psykos gör ont i hjärtat (bara på fallbeskrivningarna, jag har tjuvläst kursboken lite) så är det inga döda kroppar och inga bilder att blunda för.

Jag läste ut Bengt Ohlsons "Hennes mjukast röst" igår också och medan jag ändå är kritisk, så var den sådär hundra sidor för lång, hade ett slut som jag inte gillade och utspelade sig av någon outgrundlig anledning i Kanada fast författaren är svensk och skriver krönikor om sitt Stockholmsliv i DN:s På Stan. Den var läsvärd ändå, absolut, den hade en nakenhet ibland och snygga poänger allt som oftast, och den var en berättelse på ett rätt modigt sätt. Men det var skönt att läsa ut den och få gå vidare.

Nästa läsning kan bli Jenny Downhams innan jag dör, den har jag också lånat från biblioteket, för att slutföra det här temat. Därefter ska jag nog ge mig på något trevligt. Någon som har tips om en bra feelgoodbok?

___________________
(Och hör ni, om ni vill veta själva handlingen i någon bok jag skriver om är det bara att googla, alltså orka referera, det fick man träna på på svensklektionerna och det här är bara dagbok och inga bokrecensioner. Allt finns på internet nuförtiden!)